Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/188

Den här sidan har korrekturlästs

kunna uthärda att se far och icke kasta mig ned inför honom, bikta allt och be honom förlåta mig och bestämma över mig —.


De voro nu framme i fastan. Folk slaktade ned av de små kreatursbesättningar de hoppats kunna hålla vid liv, för att djuren icke skulle självdö. Och människorna blevo sjuka av att leva på fisk och ha så liten och så dålig mjölföda därtill. Sira Eirik löste hela bygden från förbudet mot mjölkmat. Men folk hade knappast en droppe mjölk.

Ulvhild låg till sängs. Hon låg ensam i syskonsängen, och någon vakade över henne varje natt. Det hände att fadern och Kristin båda sutto hos henne. En sådan natt sade Lavrans till dottern:

»Minns du vad broder Edvin sade om Ulvhilds lott? Jag tänkte redan då att han kanske menade detta. Men jag sköt det från mig.»

Under dessa nätter talade han ibland om ett och annat från den tid då barnen voro små. Kristin satt vit och förtvivlad och förstod att bakom orden bönföll fadern henne.


En dag hade Lavrans gått ut med Kolbein för att undersöka ett björnide norrut i fjällskogen. De kommo hem med en björnhona på en släde, och Lavrans hade en levande unge i barmen innanför rocken. Det roade Ulvhild litet, då han visade den för henne. Men Ragnfrid sade att detta var ju ej lämplig tid till att lägga på ett sådant djur — och vad skulle han med det?

»Jag skall föda upp honom och binda honom framför mina döttrars jungfrubur», sade Lavrans och log bistert.

Men de kunde ej skaffa björnungen fet mjölk, som den måste ha, och så slog Lavrans ihjäl den några dagar efteråt.


Solen fick så pass kraft att det hände det droppade litet från taken mitt på dagen. Mesarna klängde sig fast och klättrade på timmerväggarna åt solsidan, de hackade, så det klang, medan de sökte efter flugor, som sovo i springorna. Utöver vallarna lyste snön hård och blank som silver.

Äntligen en kväll började skyar draga över månen. Om morgonen vaknade de på Jörundgård i en rök av yrsnö, som de ej kunde se igenom åt något håll.

Den dagen märkte de att Ulvhild skulle dö.

Allt husfolket var inne, och Sira Eirik kom över till gården. Det brann många ljus i stugan. Tidigt på kvällen slocknade Ulvhild stilla och lugnt i moderns armar.

Ragnfrid bar det bättre än någon hade väntat. Föräldrarna sutto bredvid varandra, de gräto båda helt stilla. Alla gräto i stugan. Då Kristin gick bort till fadern, lade han armen om hennes skuldra. Han kände hur hon skakade och skalv, och då slöt han henne intill sig. Men hon tyckte själv att han måste känna det som om hon kommit längre bort från honom än den lilla döda i sängen.


180