Inramad av bågen mellan de två småpelarna, som hon stod och höll om, såg hon Jörundgård och bakom hemmet det blekblå diset över dalen. I solen blänkte älven, vit av vatten och is, fram genom bygden. Men alsnåren utmed dess lopp voro guldbruna av blommor, granskogen var vårligt grön i alla fall däruppe vid kyrkan, och det pep och kvittrade och drillade från småfåglar i dungen alldeles intill. Å ja, det hade varit sådan fåglalåt varje kväll efter solnedgången.
Hon kände att den längtan som hon trodde hade pinats ur henne, blodets och kroppens längtan, den rörde sig ännu, fast späd och svag, som om den höll på att vakna ur vinterdvala.
Lavrans Björgulfson kom ut och låste kyrkdörren bakom sig. Han gick bort och ställde sig nära dottern, såg utåt genom nästa båge. Hon såg hur denna vintern gjort fadern härjad. Hon förstod inte själv hur hon kunde vidröra detta nu, men det undslapp henne i alla fall:
»Är det sant, som mor sade häromdagen att du sagt till henne — att om det varit Arne Gyrdson, så skulle du låtit mig få som jag ville?»
»Ja», sade Lavrans, men han såg inte på henne.
»Det sade du icke, medan Arne levde», sade Kristin.
»Det kom aldrig på tal. Jag förstod nog att pilten höll av dig — men han sade ingenting — och han var ung — och jag märkte aldrig att du tänkte på honom. Du kunde väl icke vänta, att jag skulle bjuda ut min dotter till en man som ingenting ägde.» Han log flyktigt. »Men jag höll av svennen», sade han sakta. »Och hade jag sett dig pinas ut av kärlek till honom —»
De blevo stående och sågo ut. Kristin kände att fadern såg på henne — hon ansträngde sig för att hålla sitt ansikte lugnt, men hon kände hur vit hon blev. Då gick fadern bort till henne, lade båda armarna om henne och tryckte henne i sin famn. Han böjde dotterns huvud bakåt, såg ned i hennes ansikte och gömde det åter vid sin axel.
»Jesus Kristus — Kristin liten, är du då så olycklig?»
»Jag tror jag dör av det, far», sade hon tätt intill honom.
Hon brast i gråt. Men hon grät, för det hon hade känt på hans smekningar och sett i hans ögon att nu var han så utpint, så han orkade icke hålla i med sitt motstånd längre. Hon hade fått övertaget.
Framåt natten vaknade hon vid att fadern rörde vid hennes
skuldra i mörkret:
»Stig upp», sade han sakta, »hör du —?»
Då hörde hon att det sjöng kring husknutarna — den djupa, fylliga tonen av fuktmättad sunnanvind. Det strilade ned från taken, det plaskade av regn, som föll i blöt, tinande snö.
