Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/198

Den här sidan har korrekturlästs

dig mycket väl — jag vet vem du är.» Simon lyfte upp flickan ett tag och snurrade henne runt: »Det var vackert av dig, Ramborg, att du icke glömt mig.» På Kristin hälsade han endast på något avstånd. Och föräldrarna talade ej om mötet efteråt.

Men Kristin tänkte ganska mycket därpå. Det hade i alla fall varit underligt att återse Simon Darre som gift man. Det var så mycket gammalt som fick liv därigenom: hon mindes sin egen blinda och hängivna kärlek till Erlend på den tiden. Nu var det något annorlida Hon undrade om Simon talat om för sin hustru på vad sätt han och hon blivit skilda — men det visste hon då att han icke gjort: »för min fars skull», tänkte hon hånfullt. Det var så underligt fattigt att hon ännu gick här ogift hemma hos föräldrarna, Men trolovade voro de ju — Simon kunde se att de lyckats genomdriva sin vilja. Vad nu Erlend eljest gjort, henne hade han trofast hållit sig till, och hon hade ej varit ombytlig eller lättsinnig.


En afton tidigt på våren skulle Ragnfrid ha ett bud söderut till gamla Gunhild, den änkan som sydde pälsverk. Kvällen var så vacker, och Kristin bad att hon skulle få fara; till sist fick hon lov, då alla männen hade bråttom.

Det var efter solnedgången, och det steg en fin, vit frostånga upp mot den guldgröna himlen, Kristin hörde vid varje hovslag det sköra ljudet av svallis som krossades och rasslande stänkte omkring. Men från dungar och snår längs vägen jublade fågelsången mjukt och vårligt fylligt mot skymningen.

Kristin red raskt nedåt, hon tänkte ej på något särskilt utan kände bara att det var skönt att få vara ensam ute en gång igen. Hon red med ögonen fästa på nymånen, som höll på att sjunka ned mot fjällkammen på andra sidan av dalen. Hon hade därför så när fallit av hästen, då den plötsligt spratt åt sidan och stegrade sig.

Hon såg att där låg någonting mörkt hopsjunket vid vägkanten — först blev hon rädd. Den hemska skräcken hon fått i sig för att möta folk ensam på vägen blev hon aldrig kvitt. Men hon tänkte, det kunde vara en vägfarande som blivit sjuk, så när hon åter fått makt med hästen, vände hon den och red tillbaka, medan hon ropade och frågade om där var någon människa.

Den hopsjunkna massan rörde sig litet, och en röst sade:

»Jag tror det är du själv, Kristin Lavransdotter —»

»Broder Edvin?» frågade hon lågmält. Hon var nära att tro att det var något djävulens bländverk, som var ämnat att narra henne, Men hon gick bort till honom; det var verkligen den gamle, och han kunde ej resa sig utan hjälp.

»Käre fader min — ären I ute på vandring vid denna tid på året?» sade hon häpen.


190