Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/206

Den här sidan har korrekturlästs

Det var underligt — hon hade aldrig förr lagt märke till att han var litet hjulbent — förr hade hon bara sett att han hade långa, slanka ben, smala fotleder och små, välformade fötter.

Erlend hade kommit manstark — med fem svenner och fyra löshästar. Han omtalade för Ragnfrid att han kom för att hämta Kristins tillhörigheter — det var väl trevligare för henne att finna sina saker på Husaby, när hon kom dit? Och så sent på hösten som bröllopet skulle stå, torde det bli svårare att få dem fraktade dit — lätt kunde de skadas av sjövatten också ombord på fartyget. Men nu hade abboten i Nidarholm erbjudit honom att få skicka dem med Laurentiusklostrets fraktfartyg — de väntade att de skulle segla från Veö omkring Marie himmelsfärdsdag. Därför hade han nu kommit för att få sakerna körda genom Raumsdalen ut till udden.

Han satt i dörren till eldhuset och drack öl och pratade, medan Ragnfrid och Kristin plockade de vildänder Lavrans haft med sig hem dagen förut. Mor och dotter voro ensamma hemma; kvinnorna voro eljest på ängen och räfsade. Han såg så glad ut — var mycket nöjd med sig själv, som kommit hit i ett så förståndigt ärende.

Modern gick ut, och Kristin skötte spettet med fåglarna. Genom den öppna dörren kunde hon se en skymt av hans svenner, som lågo i skuggan på andra sidan tunnet och läto ölkrusen gå runt mellan sig. Han själv satt på tröskeln, småpratade och skrattade — solen sken rätt på hans sotsvarta hår; hon upptäckte att det var några gråa strån i det. Ja, han var visst snart trettiotvå år — men han väsnades som en munter pojke. Hon visste att hon skulle nog inte säga honom något om sitt pinsamma läge, tids nog måste han se det själv. Skrattmild ömhet strömmade inom henne över den lilla hårda vreden som låg på bottnen — likt en glittrande älv över stenar.

Hon älskade honom över allting — det fyllde hennes själ, fast hon hela tiden såg och mindes allt det andra. Hur föga denne hovman i den fina röda dräkten med silversporrarna på fötterna och guldsmitt bälte passade här på Jörundgård i slåtterbrådskan! — Hon lade också märke till att fadern icke kom upp till gården fastän modern skickat ned Ramborg till älven med bud om vilken gäst som kommit.

Erlend stod borta hos henne och tog henne om skuldrorna:

»Kan du fatta det?» sade han strålande. »Tycker du icke det är underligt — att det är vårt bröllop som all denna mödan gäller?»

Kristin gav honom en kyss och sköt undan honom — öste fett över fåglarna och bad honom ej stå i vägen. Nej, hon skulle inte säga det —.


Lavrans kom ej upp till gården förrän vid kvällsvardstiden, tillsammans med slåtterfolket. Han var ej klädd stort annorlunda än drängarna, i en ofärgad, knälång vadmalsrock med fotsida byxor

198