Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/208

Den här sidan har korrekturlästs

rött siden och tillklippt så, att den skulle sitta mycket stramt efter kroppen. Kristin tänkte på att den nu blev alldeles för trång över bröstet.


Mot kvällen stod lasset färdigt och surrat med gjordar under vagnslidret. Erlend skulle fara tidigt nästa morgon.

Han stod bredvid Kristin och hängde över gårdsledet, såg norrut, där ett blåsvart ovädersmörker fyllde dalen. Åskan rullade uppe i fjället — men åt söder lågo vallarna och älven i gult, stickande solsken.

»Kan du minnas ovädret den dagen i skogen vid Gerdarud?» frågade han lågmält och lekte med hennes fingrar.

Kristin nickade och försökte småle. Luften var så tung och kvav — hennes huvud värkte, och hon svettades för varje andetag.

Lavrans kom bort till de två vid grinden och talade om vädret. Det brukade sällan göra någon skada här nere i bygden — men Gud vete om det icke kunde ske olyckor med boskapen och hästarna uppe i fjället.

Det var svart som natten uppe över kyrkan i backen. En blixt visade en flock hästar, som stodo hopträngda och oroliga på gräsvallen utanför kyrkogårdsgrinden. Lavrans trodde ej att de hörde hit till bygden — det var snarare hästar från Dovre, som hade gått i fjället nedanför Jetta; han hade i alla fall lust att gå upp och se på dem, ropade han genom tordönet — om det skulle vara några av hans bland dem —.

En förfärlig blixt skingrade mörkret däruppe — åskan dundrade och brakade, så de kunde ej göra sig hörda. Hästflocken sprängde iväg över vallarna nedanför åsen. De korsade sig alla tre —.

— Då kom en blixt till; det var som om himlen rämnat tvärsöver, en väldig, snövit eldslåga svepte ned mot dem — de tre kastades mot varandra; de stodo med slutna, bländade ögon och kände en lukt som av bränd sten, och det slog lock för öronen på dem av åskdånet.

»Sankt Olav, hjälp oss», sade Lavrans stilla. »Se björken, se björken», skrek Erlend: den stora björken inne på gärdet tycktes vackla — så lösgjorde sig en stor gren och sjönk till marken, fläkande loss ett stycke av stammen.

»Månntro den tar eld —? Jesus Kristus! Det brinner i kyrktaket», ropade Lavrans.

De stod och stirrade — nej — jo! Där tittade röda lågor fram i spåntaket under takryttaren.

Båda männen började springa tillbaka över tunet. Lavrans ryckte upp alla dörrar till husen och ropade in; folket strömmade ut.

»Tag yxor, tag yxor — timmeryxorna», ropade han, »och hakar —» han rusade förbi mot stallet. Omedelbart därpå kom han ut ledande Guldsvein vid manen, han hoppade upp på den osadla-

200