tillbaka till eder, när Kristin och jag färdas där förbi. — Käre svärfar», sade han leende och sträckte fram handen, »I kunnen väl veta att det nu blir annat skick på allt och mig med, nu då jag får Kristin hem till mig som husfru. Det var illa med den här vagnen, men jag lovar er att det skall bli sista gången I fån orsak att klaga över mig.»
»Käre Lavrans», bad Bård Peterson, »förliken er med honom i denna ringa sak —»
»Ringa sak eller stor sak!» började Lavrans. Men så behärskade han sig och skakade hand med Erlend.
Kort därpå bröt han upp, och gästerna på Laugarbru togo reda på sina sovplatser.
Om lördagen, före middagstiden, hade kvinnor och mör brått på
gammalloftet. Några redde brudsängen, och andra klädde bruden
färdig.
Ragnfrid hade valt detta huset till brudhus, både för att där var det minsta loftet — de kunde hysa många fler gäster i det nya burloftet, det som de själva begagnat till sovrum om sommaren, när Kristin var liten, innan Lavrans byggt storstugan, där de nu bodde både sommar och vinter. Men den gamla stugan var dessutom nästan det vackraste huset vid gården, sedan Lavrans låtit sätta den i stånd — den hade varit förfallen, när de flyttade in på Jörundgård. Den var prydd med de vackraste sniderier både utan och innan, och var loftet icke stort, så var det desto lättare att kläda med mattor och bonader och fällar.
Brudsängen stod färdigbäddad med sidenklädda kuddar, vackra bonader hade hängts omkring den som ett tjäll; över fällar och ryor var brett ett utsytt sidentäcke. Ragnfrid och några fler kvinnor höllo på med att hänga upp bonader över väggtimret och lägga hyenden på bänkarna.
Kristin satt i karmstol, som burits hitupp. Hon var iförd sin scharlakansröda brudklänning. Stora söljor höllo den samman över bröstet och fäste ihop den gula sidensärken, där den syntes i urringningen, gyllne armringar blänkte på de gula sidenärmarna. Ett förgyllt silverbälte var slaget tre gånger runt hennes midja, och kring halsen och över barmen låg ked efter ked, ytterst faderns gamla gyllne med det stora relikkorset. Hennes händer, som vilade i knät, voro tunga av ringar.
Fru Åshild stod bakom hennes stol och borstade över det tunga, guldbruna håret.
»I morgon skall du slå ut det för sista gången», sade hon leende och virade de röda och gröna sidenbindlar som skulle stödja kronan och Kristins huvud. Så samlade sig kvinnorna runt Kristin.
Ragnfrid och Gyrid från Skog togo Gjeslingättens stora brudkrona från bordet. Den var helt och hållet förgylld, uddarna avslu-
208
