Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/218

Den här sidan har korrekturlästs

Folkhopen nere på tunet skingrades och gav plats för brudgummens följe. De unga brudsvennerna kommo just framridande; där blev oro bland kvinnorna på svalen.

Fru Åshild stod vid brudens sida:

»Stå på dig nu, Kristin», sade hon, »nu är det ej långt igen, tills du är i skydd under hustrulinet.»

Kristin nickade hjälplöst. Hon kände hur förfärligt vit hon visst var i ansiktet.

»Jag är nog en alltför blek brud», sade hon sakta.

»Du är den vänaste brud», svarade Åshild, »och där rider Erlend — fagrare par än I två ären får man leta efter.»


Erlend själv red fram under svalen. Han hoppade av hästen, lätt och obesvärad av den tunga, veckrika dräkten. Kristin tyckte han var så vacker att det gjorde ont i hela hennes varelse.

Han var mörkt klädd, i en fotsid, uppslitsad sidendräkt av visset brun färg med svart och vitt invävt. Om livet hade han ett guldsmitt bälte och vid vänstra höften ett svärd med guld på fäste och skida. Bakåt över skuldrorna föll en tung mörkblå sammetskappa, och över sitt svarta hår bar han en svart, fransk sidenluva, som stod ut på sidorna, rynkad som vingar, och slutade i två långa snibbar; den ena var kastad tvärsöver bröstet, från vänstra axeln och bakåt.

Erlend hälsade upp till sin brud, gick bort till hennes häst och blev stående bredvid den med handen på sadelbågen, medan Lavrans gick uppför trappan. Kristin blev så underlig till mods, svindlande inför all denna prakt — fadern såg främmande ut i den högtidligt fotsida, gröna sammetsdräkten. Men modern var gråblek under linet i sin röda sidenklänning. Ragnfrid kom och svepte kappen om sin dotter.

Så tog Lavrans brudens hand och ledde henne ned till Erlend. Han lyfte henne till häst och steg själv i sadeln. De höllo sida vid sida, de två, framför brudloftet, medan tåget började rida ut genom grinden. Först prästerna, Sira Eirik, Sira Tormod från Ulvsvolden, en korsbroder från Hamar, som var faderns vän. Så kommo brudsvennerna och tärnorna, par om par. Och nu var det Erlend och hon som skulle rida fram. Efter dem kommo brudens föräldrar, fränderna, vänner och gäster i en lång rad ned mellan gärdesgårdarna till landsvägen. Ett långt stycke framåt var det strött med rönnbärsklasar, granris och höstens sista vita baldersbrå, och folk stod utmed vägen, där följet skulle draga förbi, och hälsade dem med tillrop.


På söndagen, strax efter solnedgången, vände ryttartåget tillbaka till Jörundgård. Genom den första skymningen lyste bålen röda

210