Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/223

Den här sidan har korrekturlästs

täcket och tog brudens glänsande hår och drog fram det över barmen och de nakna, slanka överarmarna.

Männen förde in brudgummen på loftet. Munan Bårdson spände av Erlend guldbältet med svärdet — då han hängde in det på väggen över sängen, viskade han något till bruden — Kristin fattade ej vad han sade, men hon log så gott hon kunde.

Brudsvennerna snörde upp Erlends sidendräkt och lyfte det tunga, långa plagget över hans huvud. Han satte sig i karmstolen, och de hjälpte honom av med sporrar och stövlar.

En enda gång vågade bruden sig till att se upp och möta hans ögon.

Så började godnatthälsningarna. Loftet utrymdes av bröllopsgästerna. Sist gick Lavrans Björgulfson ut och låste dörren till brudhuset.


Erlend steg upp, vrängde av sig underkläderna och kastade dem på bänken. Han stod framför sängen, tog kronan och sidenbindlarna från hennes hår och lade undan alltsammans på bordet. Så kom han tillbaka och steg upp i sängen. Och knäböjande vid hennes sida på deras läger grep han om hennes huvud och tryckte det intill sitt nakna, heta bröst, medan han kysste pannan utefter hela den röda strimman som kronan lämnat efter sig.

Hon kastade armarna om hans axlar och snyftade högt — ljuvt och vilt kände hon att nu krympte det bort allt — skräcken, spöksynerna, nu, nu var det åter bara han och hon. Han lyfte hennes ansikte ett ögonblick, såg ned i det och strök med ena handen över hennes ansikte och hennes gestalt, underligt hastigt och hänsynslöst som om han slet undan ett hölje.

»Glöm», bad han viskande och hett, »glöm allt, Kristin min — allt utom det att du är min egen hustru och jag är din egen make —»

Med handen fläktade han ut den sista lågan och kastade sig ned hos henne i mörkret, han snyftade han också:

»Jag har aldrig trott det, aldrig alla dessa år, att vi skulle uppleva denna dagen —»


Utanför på tunet tystnade stojet småningom. Trötta efter ritten på dagen och yra av dryckjom irrade gästerna omkring ännu en stund för syns skull — men fler och fler smögo sig undan och letade sig till de platser där de skulle sova.

Ragnfrid följde dem som skulle hedras mest till deras viloläger och bjöd dem godnatt. Husfadern, som skulle hjälpt henne med detta, såg hon ingenstädes till.

Det stod bara några små flockar ungdom — mest tjänstefolk — på det mörka tunet, när hon till sist smög sig ut för att söka rätt

215