Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/227

Den här sidan har korrekturlästs

Men ungarna i redet. — De hade varit den lilla fredade platsen i ödemarken, den innersta, ljuvaste glädjen i hans liv. De små ljusa flickhuvudena under hans hand. —

Gift, det hade han blivit, bortgift — oåtspord nästan. Vänner — han hade många, och han hade ingen. Krig — det hade varit glädje, men det blev ej mera krig, hans rustning hängde uppe på loftet, föga nyttjad. Han hade blivit bonde — Men han hade haft döttrarna — allt i hans liv blev kärt, för det han tryggade deras tillvaro därmed, de fina, mjuka små liven, som han hållit i sina händer. Han mindes Kristins lilla tvåårs kropp, där den setat på hans skuldror, hennes linljusa, mjuka hår mot hans kind; hennes små händer, som höllo i hans bälte, medan hon stångades med sin runda, hårda barnpanna mot hans skulderblad, när han red ut med henne bakom sig på hästen.

Och nu hade hon de där heta ögonen — och hon hade fått sitt. Hon satt där i halv skugga, stödd mot sängens sidenkuddar. I ljusskenet var hon helt och hållet förgylld — gyllne krona, gyllne särk och gyllne hår över de nakna gyllne armarna. Hennes ögon voro icke blyga längre —

Fadern kved av skam.

Och likväl var det som om hans hjärta med ens började blöda. För vad han själv icke fått! Och för hustrun här vid hans sida, som han icke kunnat ge det åt.

Sjuk av medömkan grep han i mörkret efter Ragnfrids hand:

»Ja, jag trodde vi levde lyckligt samman», sade han. »Jag trodde du sörjde över barnen. — Ja, och att du hade ett tungt sinne. Aldrig tänkte jag på att det kunde vara jag, som icke var en god husbonde för dig —»

Ragnfrid skälvde som i krampryckningar:

»Du var en god husbonde — alltid — Lavrans.»

»Hm.» Lavrans satt med hakan alldeles ned mot knäna. »Ändå hade du kanske fått bättre, om du blivit gift så som vår dotter i dag —»

Ragnfrid for upp, ropade till, dämpat men skärande:

»Vet du? Hur fick du veta — hur länge har du vetat —?»

»Jag vet icke vad du talar om», sade Lavrans om en stund med en underlig, frampressad röst.

»Jag talar om det att jag icke var mö, när jag blev din hustru», svarade Ragnfrid, och hennes röst var klar och klingande av förtvivlan.

Om en stund svarade Lavrans som förut:

»Det har jag aldrig vetat förrän nu.»

Ragnfrid låg nere i höet, skakande av gråt. När det häftiga utbrottet var över, lyfte hon litet på huvudet. Det började sila in litet grått ljus genom gluggen i väggen. Hon kunde skymta sin man, han satt med armarna om knäna, orörlig som han vore av sten.


219