Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/234

Den här sidan har korrekturlästs

ken och den bitande blåsten. Han bar sin brudgumsdräkt i dag; han såg så ung och så glad ut att det riktigt sken om honom, och yster fröjd strömmade över i hans vackra, mjuka röst, där han red fram, ropande åt sina gäster och skrattande med dem.

Kristins hjärta började skälva så underligt — av sorg och ångest och av ömhet. Hon var ännu sjuk efter resan, hon hade den plågsamt brännande känslan i bröstet, som jämt kom nu, bara hon ätit eller druckit aldrig så litet; hon frös jämmerligt, och djupt i hennes sinne satt den lilla dova och stumma vreden mot Erlend, som kunde vara så sorglös. Men i alla fall — nu då hon såg hur trohjärtat glad han hemförde henne som hustru, sköt en bitter ånger upp inom henne, det sved så i hennes bröst av medlidande med honom. Nu önskade hon att hon icke följt sitt egensinnes ingivelse, utan låtit Erlend veta, när han var hemma hos dem i somras, hur föga lämpligt det var att deras bröllop hölls med alltför stor ståt. Men det var nog så att hon unnat honom att få se, han också, att utan förödmjukelse skulle de icke slippa undan.

Och så hade hon varit rädd för sin far. Och hon hade tänkt att när deras bröllopsöl väl var drucket, skulle de ju fara så långt bort; hon finge nog ej återse sin hembygd på långliga tider — icke förrän allt skvaller om henne väl hade tystnat.

Nu förstod hon att detta blev mycket värre. Erlend hade visserligen nämnt något om det stora hemkomstöl han skulle fira på Husaby, men hon hade ej tänkt sig att det skulle bli som en ny bröllopsfest. Och gästerna här, det var de människor Erlend och hon skulle umgås med — det var deras aktning och vänskap de behövde vinna. Dessa människor var det som haft Erlends dårskap och olycka för sina ögon alla dessa år. Nu trodde han själv att han höjt sig i deras tanke, att han nu skulle få intaga den plats bland sina jämlikar, som börd och rikedom berättigade honom till. Och så blev han till åtlöje överallt här i bygderna, när det kom ut att han hade försyndat sig med sin egen lagfästa brud.

Abboten lutade sig fram mot henne:

»I sen så allvarlig ut, Kristin Lavransdotter. Haven I ännu icke övervunnit sjösjukan? Eller längten I kanske efter eder mor?»

»Åh ja, herre», sade Kristin sakta. »Jag tänker nog på min mor.»


De hade nu kommit uppåt Skaun. De redo högt uppe i sluttningen. Under dem i dalbottnen stod lövskogen vit och luden av rimfrost. Det glittrade i solen, det glimtade från en liten blå sjö därnere. Så kommo de ut ur ett granhult. Erlend pekade framåt:

»Där ser du Husaby, Kristin. Gud unne dig många glada dagar där, hustru min!» sade han med varm röst.

Framför dem utbredde sig stora rimvita åkrar. Gården låg som på en bred hylla mitt i sluttningen — närmast syntes en liten ljus stenkyrka och rakt söderom den husen. De voro många och stora;

226