Kristin tystnade brått. Hon mindes faderns ansikte, när hon skulle rida bort med Erlend och han lyfte henne till häst. Han hade tagit på sig en glad min, ty det stod så mycket folk omkring dem, men hon såg hans ögon. Han strök nedåt hennes arm och tog hennes hand till farväl. Då hade hon nog tänkt mest på att hon var glad hon fick komma bort; Nu tyckte hon att så länge hon levde, måste det svida i hennes själ, när hon mindes faderns ögon den gången.
Så började Kristin Lavransdotter styra och ställa i sitt hus. Hon
var uppe i otta varje morgon, fast Erlend gjorde invändningar och
låtsade som han ville hålla henne kvar i sängen med våld — ingen
väntade sig ju att en nygift hustru skulle ränna mellan husen långt
innan dager vart ljus.
När hon såg hur allt var i lägervall och hur mycket det var för henne att ta hand om, så for det skarpt och hårt igenom henne: ja, hade hon belastat sig med synd för att komma hit, så fick det nu vara hur det ville med den saken — det var också syndigt att fara fram med Guds gåvor så som här gjorts. Skam voro de värda som styrt här förut och alla som låtit Erlends egendom ödslas så. Nu hade det icke varit någon ordentlig gårdsfogde på Husaby de sista tvenne åren; Erlend själv hade varit mycket hemifrån under den tiden, och dessutom hade han nog föga reda på sig i fråga om gårdens skötsel. Alltså var ju ej annat att vänta än att hans ombudsmän längre bort i bygderna bedrogo honom, som hon förstod att de gjorde, och att tjänstehjonen på Husaby endast arbetade så mycket som dem lyste och när och på det sätt var och en av dem fann lämpligt. Det blev ej lätt för henne att få ordning och skick på skötseln igen.
En dag talade hon om detta med Ulv Haldorsson, Erlends egen sven. De borde nu i varje fall varit färdiga med tröskningen av den hemmavuxna grödan — alltför mycket var det då inte — innan tiden för storslakten var inne. Ulv sade:
»Du vet, Kristin, att jag icke hör till gårdsfolket. Vi skulle ju vara Erlends vapensvenner, Haftor och jag — och jag är ej övad i bondesysslor längre.»
»Jag vet det», sade husfrun. »Men det är nu så, Ulv, att det blir ej lätt för mig att styra och ställa här i vinter, nykommen som jag är här nordanfjälls och obekant med vårt folk. Vackert skulle det vara av dig, om du ville hjälpa mig tillrätta.»
»Jag förstår nog det, Kristin, att lätt får du det icke i vinter», sade mannen och såg på henne med ett litet leende — det underliga leende han alltid hade, när han talade med henne eller Erlend. Det var fräckt och hånfullt, och likväl fanns det både godhet och ett slags aktning i hans sätt mot henne. Hon tyckte ej heller hon hade rätt att bli förnärmad, om Ulv tog sig en mera förtrolig ton mot henne, än höviskt var. Själva hade ju hon och Erlend låtit denna svennen bli invigd i deras tuktlösa och oredliga handlingssätt; nu förstod hon
230
