att han också visste hur det stod till med henne. Det fick hon nu tåla — hon såg ju också att Erlend fann sig i allt vad Ulv än sade eller gjorde, och mycken vördsamhet visade svennen icke sin husbonde. Men de hade varit vänner från barndomsdagar; Ulv var utifrån Möre och var son till en småbonde, som bodde nära Bård Petersons gård. Han sade du till Erlend och nu också till henne — men det var nu så att folk gjorde det mera här nordanfjälls än hemma i hennes bygd.
Ulv Haldorsson var en mycket duktig man, storväxt och mörklagd, med vackra ögon, men hans mun var ful och rå. Kristin hade hört fula ting om honom av tärnorna på gården — när han var i köpstaden drack han fruktansvärt, larmade och festade om i de husen som lågo vid gränderna, men när han var hemma på Husaby var han den som var mest att lita på, den dugligaste av tjänarna, den arbetsammaste och klokaste. Kristin hade fattat tillgivenhet för honom.
»Lätt månde det ej varit för någon kvinna att komma hit till gården, efter allt vad här har timat», sade han åter. »Likväl tror jag, Kristin husfru, att du reder dig med detta bättre än de flesta kvinnor torde gjort med saker och ting här. Icke är du slik att du sätter dig ned och illa låter och klagar, utan du ser själv till att bärga arvet åt avkomman din, när ingen annan har omtanke om slikt. Och det vet du nu väl att du kan lita på mig, att jag skall hjälpa dig efter yttersta förmåga. Du får minnas att jag ej är van vid bondegärning. Men vill du rådföra dig med mig och låta mig spörja dig, så skall det väl gå på något vis denna vintern igenom.»
Kristin tackade Ulv och gick in i huset.
Hennes hjärta var tungt av ångest och oro, men hon försökte arbeta sig ifrån det. En sak var att hon icke begrep sig på Erlend — ännu tycktes han ingenting ana. Men en annan och värre var att hon ej kände liv hos barnet, som hon bar i sitt sköte. Efter tjugu veckor ungefär skulle det kvickna, det visste hon — nu hade det gått mer än tre veckor över den tiden. Hon låg där om nätterna och kände denna börda, som växte och blev tyngre och fortfor att vara lika stilla och livlös. Och då föresvävade henne allt vad hon hört om barn, som kommit till världen lama, med stela senor, om foster som framfötts utan lemmar — som knappast haft mänsklig skapnad. Förbi hennes slutna ögon drogo bilder av små späda barn, fasansfullt vanskapta; den ena skräcksynen övergick i en ännu värre. Söderut i dalen därhemma, på Lidstad, hade de ett barn — ja, det var väl en vuxen människa nu. Hennes far hade sett det, men han ville aldrig tala om det; hon hade märkt att han blev illa till mods, när någon nämnde det. Hur kunde det se ut, månntro —? Åh nej — Helge Olav, bed för mig! Hon måste fast förlita sig. på den helige konungens misskund. Hon hade ju överlämnat sitt barn åt hans försorg; med tålamod skulle hon lida för sina synder och med hel håg tro
