des rätt — men han kom nu icke så noga ihåg. Kung Skule hade ägt gården och byggt på den, hade nog aktat göra Husaby till sin sätesgård, då han gav bort Rein till nunnekloster. Erlend var mycket stolt över att han härstammade från hertigen, som han alltid kallade för »kung», och från biskop Nikulaus; biskopen var far till hans farfar Munan Biskopsson. Men Kristin tyckte inte han visste mer om dessa män än vad hon kände till från sin fars berättelser. Hemma var det annorlunda. Varken fadern eller modern yvdes över sina framfarna fäders makt och anseende. Men de talade ofta om dem, framhöllo det goda de visste om dem såsom ett föredöme och ordade om deras fel och det onda som därav kommit — till en varnagel. Och de kunde små skämtsägner — om Ivar gamle Gjesling och hans ovänskap med kung Sverre, om Ivar prosts rappa och kvicka svar, om Hagvard Gjeslings oerhörda fetma och om Ivar unge Gjeslings vidunderliga jaktlycka. Lavrans berättade om sin farfars bror, som tog folkungamön ut ur Vreta kloster, om sin farfar, den svenske herr Ketil, och om sin farmor, Ramborg Sunesdotter, som alltid längtade hem till Västergötland och som körde ned sig på isen ute på Vänern, en gång då hon var och gästade sin bror på Solberga. Han talade om sin faders vapendristighet och om hur outsägligt han sörjde sin första, unga hustru, Kristin Sigurdsdotter, som dog i barnsäng efter Lavrans. Och han läste ur en bok om sin ättemor, den heliga fru Elin i Skövde, som fick den nåden att bliva Guds blodsvittne. Fadern hade ofta talat om att han och Kristin skulle göra en pilgrimsfärd till denna saliga änkas grift. Men det hade aldrig blivit av.
I sin ångest och nöd försökte Kristin bedja till denna heliga, som
hon själv var bunden vid med blodsband. Hon bad till Sankta Elin
för sitt barn och kysste korset som hon hade fått av sin far; däri
fanns en liten klut av den heliga fruns svepning. Men Kristin var
rädd för Sankta Elin, nu då hon själv hade vanhedrat släkten så illa.
När hon bad till Sankt Olav och Sankt Tomas om deras förbön, då
kände hon ofta att hennes klagan nådde fram till levande öron och
medömkande hjärtan. Dessa två rättfärdighetens martyrer älskade
hennes far framför alla andra helgon, ja, framför själve Sankt
Laurentius, som han dock bar namn efter och vars dag, frampå
eftersommaren, han alltid hedrade med ett stort ölgille och rika allmosor.
Sankt Tomas hade fadern själv sett i drömmen en natt, då han låg
sårad utanför Bågahus. Ingen människa kunde utsäga hur älsklig
och tillbedjansvärd han var att skåda, och själv hade Lavrans icke
förmått säga mer än »herre, herre!». Men den strålande biskopen
hade mildeligen rört vid hans sår och lovat honom liv och hälsa,
att han skulle få återse sin hustru och sin dotter, såsom han hade
bett. Men den gången hade ingen människa trott att Lavrans
Björgulfson skulle leva natten ut.
