Ja, sade Erlend. Man hörde ju slikt. Honom hade nu aldrig något sådant hänt, och det likade sig väl icke till det heller — han hade nu heller aldrig varit någon from man som Lavrans.
Så frågade Kristin om dessa människor, som varit här vid deras hemkomstöl. Erlend hade ej mycket att säga om dem heller. Det slog Kristin att hennes man inte liknade folket här i bygden. De voro vackra, många av dem, ljusa och rödlätta, med runda, hårda huvuden, kraftiga och breda gestalter — många av de gamla voro omåttligt feta. Erlend såg ut som en främmande fågel bland sina gäster. Han var huvudet högre än de flesta män, smärt och mager, med slanka lemmar och smala leder. Och han hade svart, silkeslent hår, brunblek hy — men ljusblå ögon under kolsvarta bryn och skuggande, svarta ögonhår. Hans panna var hög och smal, tinningarna inbuktade, näsan litet för stor och munnen litet för liten och vek för en man — men fager var han likaväl; ingen man hade hon sett som var hälften så fager som Erlend. Till och med hans mjuka, låga röst var olik de andras myndiga målföre.
Erlend skrattade och sade att han hade då icke heller sin ätt härifrån — så när som på farfarsmodern, Ragnrid Skulesdotter. Folk sade han skulle vara mäkta lik sin morfar, Gaute Erlendsson till Skogheim. Kristin frågade vad han visste om den mannen. Men det var nästan ingenting.
Så var det en kväll, då Erlend och Kristin höllo på att klä av sig.
Erlend kunde inte få upp sin skorem, skar av den, och kniven slant
in i handen på honom. Han blödde mycket och svor illa; Kristin
hämtade en linnelapp ur sitt skrin. Hon var i bara lintyget. Erlend
lade andra armen om hennes midja, medan hon förband hans hand.
Med ens såg han förfärad och förvirrad ned i hennes ansikte — blev blossande röd i detsamma. Kristin sänkte huvudet.
Erlend drog armen åt sig. Han sade intet — då gick Kristin stilla bort och kröp upp i sängen. Hennes hjärta dunkade hårt och tungt mot revbenen. Då och då såg hon bort på sin make. Han hade vänt ryggen åt henne, långsamt drog han av sig plagg efter plagg. Så kom han bort och lade sig.
Kristin väntade på att han skulle tala. Hon väntade så, att ibland var det som om hennes hjärta icke slog, det bara stod stilla och skälvde inne i bröstet.
Men Erlend sade icke ett ord. Och han drog henne icke in i sin famn.
Till sist lade han tveksamt ena handen över hennes bröst, tryckte sin haka ned mot hennes skuldra, så att skäggroten stack henne i huden. Då han ännu ingenting sade, vände Kristin sig mot väggen. Det var som om hon sjönk och sjönk. Icke ett ord hade han att ge henne — nu då han visste att hon hade burit hans barn den långa, tunga tiden. Kristin bet ihop tänderna i mörkret. Inte skulle hon
234
