ansiktet gömt mot armen och det blanka, ljusbruna håret utbrett över ljungen; han låg så stilla att Kristin blev rädd han kunde vara död. Hon måste sträcka sig fram och röra vid honom — då vred han litet på sig i sömnen.
Kristin kom plötsligt att undra om de kanske sovit över en natt och detta var nästa dag — då blev hon så förskräckt att hon ruskade i fadern, men han bara grymtade och sov vidare. Kristin själv var tung i huvudet ännu men tordes ej lägga sig att sova. Så kröp hon bort till bålet och krafsade med en pinne — det glödde ännu litet inunder. Hon lade på ljung och små kvistar, som hon repade runtomkring sig, men hon vågade inte gå utanför de sovandes krets och söka stora grenar.
Då dundrade det och dånade i marken nära intill — Kristins hjärta stod stilla, och hon blev kall av ängslan. Då såg hon en röd kropp mellan träden, och Guldsvein bröt fram mellan småbjörkarna, stod där och såg på henne med sina klara, ljusa ögon. Hon blev så glad att hon for upp och sprang emot hingsten. Där var den bruna hästen Arne hade ridit på och klövjehästen också. Då kände hon sig så trygg och väl till mods; hon gick bort och klappade dem alla tre på länden, men Guldsvennen böjde huvudet, så att hon kunde nå att smeka honom på kinderna och ruska i hans gulvita lugg, och han nosade i hennes händer med sin mjuka mule.
Hästarna lunkade betande nedåt björkliden, och Kristin blev gående med dem, ty hon trodde inte det var någon fara, då hon höll sig nära Guldsvein — han hade tuktat björnen förr, han. Och blåbären växte så tätt här inåt, och barnet var törstigt och hade dålig smak i munnen; öl hade hon ingen riktig lust för nu, men de söta, saftiga bären voro så goda som vin, Borta i ett stenrös såg hon hallon också — då tog hon Guldsvein i manen och bad honom snällt följa henne dit, och hingsten följde beskedligt med den lilla flickan. Allteftersom hon gick längre och längre nedåt liden, följde han med, när hon ropade på honom, och de andra två hästarna följde efter Guldsvein.
Hon hörde en bäck som kluckade och porlade någonstädes i närheten; då gick hon efter ljudet, tills hon fann den, och hon lade sig framstupa på en stor stenhäll och tvättade sitt svettiga, myggstungna ansikte och händerna. Under hällen stod vattnet i en stilla, svart göl, ty mittemot steg en stenvägg rätt upp bakom några små björkar och videbuskar — det var den finaste spegel, och Kristin lutade sig fram och såg på sig själv i vattnet, ty hon ville se om det var så som Isrid sade, att hon liknade sin far.
Hon smålog och nickade och böjde sig ned, tills hennes hår mötte det ljusa håret kring det runda, storögda barnansiktet hon såg i bäcken.
Runtomkring växte där så otaligt många av de fina, ljusröda blomvippor, som kallas vänderot — de voro mycket rödare och
