Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/258

Den här sidan har korrekturlästs

»Det är väl icke endast de onda vättarna som äro ute i natt», svarade hon. »Julnatten — då äro väl alla andar —. Jag kände en munk, som är död nu — och inför Guds anlete, tänker jag, ty han var allenast god. Han berättade mig —. Har du hört någon gång om djuren i stallet, hur de talade sinsemellan under julnatten? De kunde tala latin på den tiden, Så här gol hanen: Christus natus est! Nej, nu minns jag ej det hela. De andra djuren sporde varest, och geten bräkte: Betlem, Betlem — och fåret sade: Eamus, eamus —»

Orm smålog spefullt:

»Tänker du jag är slikt spädbarn att du kan trösta mig med amsagor? Du borde bjuda till att taga mig i ditt knä och giva mig di —»

»Jag sade det väl mest för att trösta mig själv, Orm», sade Kristin stilla. »Jag ville gärna gått i mässan, jag ock —»

Nu stod hon ej längre ut med att se på det ruskiga bordet. Hon gick bort och sopade ned alla kvarlevor i tråget och satte det på golvet åt tiken. Så fick hon rätt på starrgrästappen under bänken och torkade av bordskivan.

»Vill du komma med mig bort i västra buren, Orm, och hämta bröd och saltmat, så duka vi till helgadags morgon?» frågade Kristin.

»Varför låter du icke dina tjänstekvinnor göra det?» sade pojken.

»Så blev jag lärd hemma hos min far och mor», svarade den unga kvinnan, »att under julen skulle ingen be den andre om något, utan envar sträva att göra mest. Den var saligast som mest kunde tjäna de andra under helgdagarna.»

»Du ber ju mig», sade Orm.

»Det är en annan sak — du som är sonen här på gården.»

Orm tog lyktan, och de gingo tillsammans över tunet. Inne i fatburen fyllde Kristin två tråg med julmat. Hon tog också ett knippe stora talgljus. Medan de höllo på med detta, sade gossen:

»Det är nu väl bondeskick, det du talte om nyss. För jag har då hört han är bara en vadmalsbonde, Lavrans Björgulfson.»

»Vem har du hört det av?» frågade Kristin.

»Av mor», sade Orm. »Det hörde jag henne säga både titt och ofta till far, när vi bodde här på Husaby sist, att nu kunde han då se att icke en grå bonde en gång ville giva sin dotter i hjonelag med honom.»

»Stor trevnad månde det varit på Husaby den tiden», sade Kristin kort.

Pojken svarade ej. Det ryckte kring hans mun.

Kristin och Orm buro de fyllda trågen tillbaka till hallen, och hon dukade fram på bordet. Men hon måste bort till visthusboden efter mat ännu en gång. Orm tog tråget och sade litet blygt:

»Jag skall gå i ditt ställe, Kristin, det är så halt på tunet.»

Hon stod utanför stugdörren och väntade, tills han kom tillbaka.


250