Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/260

Den här sidan har korrekturlästs

Och fostret i hennes liv rörde sig våldsamt. »Vad är det åt honom i natt?» tänkte modern. Det var som om den ofödde pilten kände allt vad hon kände, frös, när hon frös, kröp ihop i ångest, när hon räddes. »Men då får jag icke vara så vek», tänkte Kristin. Hon tog hornet och drack med sin styvson.

När hon räckte det tillbaka till Orm, strök hon honom mitt över den svarta luggen. »Nej, jag skall visst icke bliva dig en hård styvmor», tänkte hon. »Du Erlends fagre, fagre son!» —

Hon hade somnat in i stolen när Erlend kom hem och slängde de frusna vantarna på bordet.

»Ären I allt här?» sade Kristin förundrad. »Jag trodde I skullen stanna över ottan —»

»Åh, två mässor har jag gagn av länge», sade Erlend. Kristin tog hans nedisade kappa. »Ja, nu är det klart, det fryser på nu —»

»Det var illa, du skulle glömma att väcka Orm», sade hustrun.

»Var han ledsen över det?» frågade fadern. »Jag hade fuller icke glömt det», sade han lågmält. »Men han sov så gott, så jag tänkte —. Du kan veta folk bligade till fyllest på mig i kyrkan, för det jag kom utan dig — Jag hade ej lust att gå fram med den pilten vid min sida därtill —»

Kristin sade ingenting. Men det gjorde henne ont. Hon tyckte ej detta var vackert handlat av Erlend.


III

De sågo icke mycket till folk denna julen på Husaby. Erlend ville ej fara någonstans, dit han blivit bjuden, utan gick hemma på gården och var vid dåligt lynne.

Det var så att denna skickelse gick honom långt mer till sinnes än hustrun kunde ana. Han hade skrutit så mycket med sin fästmö, alltsedan hans fränder hämtat honom jaord från Jörundgård. Det var det sista han skulle velat att någon kunde tro han räknade henne eller hennes fränder för ringare än hans egna. Nej, alla skulle veta att han höll det för en heder och upprättelse, när Lavrans fäste honom sin dotter. Nu skulle folk säga han hade väl icke räknat mön stort mer än en bondflicka, då han torts kränka hennes far så att han sov med dottern, innan hon blivit honom given till äkta. Vid bröllopet hade Erlend ivrigt nödgat sin hustrus föräldrar, till sommaren måste de äntligen komma till Husaby och se hur han hade det. Dels hade han gärna velat visa dem att det ej var till ringa villkor han hemfört deras dotter. Men han hade också glatt sig åt att fara omkring och visa sig i dessa präktiga och ståtliga svärföräldrars sällskap; han förstod ju att Lavrans och Ragnfrid gott kunde hävda sin ställning bland de förnämsta, varthän de än kommo. Och han hade trott, sedan den gången han var vid Jörundgård, då kyrkan brann, att Lavrans trots allt icke

252