Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/267

Den här sidan har korrekturlästs

bara förhängen ut mot rummet, och då blev det inte så hett och kvavt. Och nu var det värre än annars — hon hade ju ändå så svårt att dra efter andan. Den hårda klumpen, som tryckte alldeles uppe under revbensbågen, trodde hon var barnets huvud — hon föreställde sig att det låg med sitt lilla svarta huvud inborrat mellan hennes hjärterötter — det kvävde henne, som Erlend hade gjort förr i världen, när han pressade sitt mörkhåriga huvud in mot hennes barm. Men i natt var det ingen sötma i den tanken —

»Skall du aldrig sluta att gråta, du?» frågade mannen och ville skjuta in ena armen under hennes skuldra.

Han var alldeles nykter. Mycket tålde han att dricka, och oftast drack han också ganska litet. Kristin tänkte att detta kunde aldrig i evighet ha hänt hemma hos dem — aldrig hade hon där hört folk giva varandra nidord eller riva upp sådant som man hellre bort tiga om. Så många gånger hon än sett sin far ragla i starkt rus och stugan full av druckna gäster, så hade det då icke hänt att ej han kunnat hålla skick i sitt hus — utan frid och välvilja hade rått, tills folk damp av bänkarna och somnade i glädje och sämja.

»Käresta min, tag icke detta så hårt», bad Erlend.

»Och herr Bård!» brast hon ut mitt i gråten. »Tvi ett slikt beteende — han som talade till min far, som skulle han haft Guds bud att bära fram — ja, Munan sade mig det vid vårt fästeöl —» Erlend svarade stilla:

»Väl vet jag, Kristin, att jag har orsak att slå ned ögonen inför din far. Han är en god man — men min fosterfar är icke sämre. Inga, mor till Pål och Vilborg, låg sjuk och lam i sex år, innan hon dog. Det var innan jag kom till Hästnäs, men jag har hört talas om det — aldrig har en husbonde vårdat en sjuk hustru mera trofast och kärligt. Men det var på den tiden Ulv kom till —»

»Det var väl större skam då — med sin sjuka hustrus tärna —»

»Du gör dig så barnslig ofta, så man kan icke tala med dig», sade Erlend trött. »Gud hjälpe mig, Kristin, du blir tjugu år i vår — och det är då några vintrar sedan du måste räknas för vuxen kvinna —»

»Ja, det är sant att du har rätt att håna mig för det —»

Erlend stönade högt:

»Du vet själv att jag menade icke så — Men du har gått där på Jörundgård och hört på honom, Lavrans — så karsk och manlig han är, så talar han nu ofta som han skulle vara en munk eller icke fullvuxen karl —»

»Har du hört om någon munk som haft sex barn?» sade hon kränkt.

»Jag har hört om honom, Skurda-Grim, som hade sju», sade Erlend förtvivlad. »Den förre abboten i Holm —. Nej, Kristin, Kristin, gråt då icke så. I Guds namn, jag tror du har mist vettet —»


259