Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/271

Den här sidan har korrekturlästs

sidorna — det kändes som om den spända huden skulle brista sönder, när hon hade gått en liten stund. Och det mesta av vägen gick genom täta skogen. Hon var nog rädd — men det hade inte hörts av någon varg i bygden denna vintern. Och Gud skulle väl skydda henne, som gick för att möta sin mor, falla ned för henne och be om tillgift — och hon kunde ej låta bli att gå.

Hon kom fram till en liten sjö, där det låg några små gårdar. Där vägen tog av ut på isen, satte hon sig ned på en timmerstock satt en liten stund, gick litet, när hon frös och väntade i många timmar. Men till sist måste hon vända om hem igen.

Dagen efter vandrade hon samma väg. Men när hon gick över tunet till en av de små gårdarna vid sjön, kom hustrun där springande efter henne.

»I Guds namn, husfru, du får icke göra detta!»

När de andra sade det, blev Kristin själv så rädd att hon inte förmådde röra sig ur fläcken — darrande, med vettskrämda ögon såg hon på bondkvinnan.

»Genom skogen — tänk om ulven fick väder av dig, du. Annat ont kunde också komma över dig — hur kan du fara fram så vettlöst!»

Bondhustrun tog om den unga husfrun och stödde henne — såg in i det magra, gulbleka och brunfläckiga ansiktet:

»Du får gå in i stugan vår och vila dig litet — så ska vi följa dig hem, några härifrån», sade bondens hustru och ledde den andra med sig in.

Det var en liten och torftig stuga, och det var mycket ostädat därinne, många små barn lekte på golet. Modern skickade ut dem i eldhuset, tog kappan av gästen, fick henne att sitta ned på bänken och drog av henne de snöiga skorna. Så svepte hon ett skinn om Kristins fötter.

Allt under det att Kristin bad den andra icke göra sig omak, så dukade dock bondkvinnan fram mat och öl ur jultunnan. Under tiden tänkte hon — sådant skick där var på Husaby! Själv var hon en fattig mans hustru, föga hjälp hade de haft på gården och oftast ingen, men aldrig hade Öistein tålt att hon gick ensam utanför tungärdslet, när hon var med barn — ja, bara hon skulle till ladugarden, sedan det skymt, så måste någon lyssna efter henne. Men den rikaste husfrun i bygden kunde gå och utsätta sig för den hemskaste död, och icke en kristen själ passade på henne — fast tjänstfolket gick och trampade varandra på hälarna där på Husaby och gjorde ingenting. Det var väl sant då, som folk sade, att Erlend Nikulausson redan var trött på giftet sitt och likgiltig för hustrun.

Men hon småpratade med Kristin hela tiden, och nödgade henne att äta och dricka. Och Kristin riktigt skämdes — men hon fick sådan matlust som hon inte haft — ja, inte sedan i våras; denna

263