kysste hennes kind, så som hon visste att det var sed i utlandet, när fränder möttes. »I varer väl funnen, Erlends hustru!»
Ulv Haldorsson kom ut och bad en sven ta de främmandes hästar. Gunnulv hälsade hjärtligt på Ulv:
»Är du här, frände — jag hade väntat få höra att du nu var gift och bofast man.»
»Nej, jag gifter mig icke, förrän jag får valet mellan hustrun och galgen», sade Ulv skrattande, och prästen skrattade med. »Jag har lovat fanen att leva ogift, lika så fast som du har lovat Gud det.»
»Ja, då borde du vara bärgad, åt vad håll du än vänder dig, Ulv», svarade mäster Gunnulv leende. »Eftersom du gör väl den dag du bryter det löfte du givit den mannen. Men det är också sagt att en man skall hålla sitt ord, om det så var till puken själv. — Är icke Erlend hemma?» frågade han förvånad. Han bjöd Kristin handen, när de vände sig om för att gå mot boningshuset.
För att dölja sin förlägenhet gick Kristin med tjänarinnorna och såg till att bordet dukades. Hon bjöd Erlends lärda bror att sitta i högsätet, men då hon inte ville sitta där bredvid honom, flyttade han sig ned på bänken till henne.
Nu då mäster Gunnulv satt vid hennes sida, såg hon att han måste vara minst ett halvt huvud lägre än Erlend — men han föreföll mycket större. Han var grövre och mera satt till gestalt och lemmar, och hans breda axlar voro alldeles raka. Erlend hade något sluttande skuldror. Han var mörkt klädd, i en dräkt som anstod en präst, men den fotsida rocken, som gick upp i halsen nästan ända till skjortans linning, var tillknäppt med emaljerade knappar, och vid det vävda bältet hängde hans måltidsbestick i silverfodral.
Hon såg förstulet upp i prästens ansikte. Han hade ett runt, kraftigt huvud och magert, runt ansikte med bred, låg panna, något stora kindknotor och fint rundad haka. Näsan var rak och öronen små och vackra, men hans mun var lång och smal, och överläppen sköt helt litet fram och skuggade över underläppens lilla röda färgstänk. Endast håret var likt Erlends — den täta kransen kring prästens rakade hjässa var svart med torr sotglans och såg lika silkeslen ut som Erlends lugg. Annars var han inte så olik sitt syskonbarn, Munan Bårdsson — nu kunde hon förstå att det var sant att Munan skulle ha varit vacker i sin ungdom. Nej, Åshild, sin moster, var det han liknade — nu såg hon att han hade samma ögon som fru Åshild — bärnstensgula och lysande, under smala och raka, svarta bryn.
Först var Kristin litet blyg för sin svåger, som blivit utlärd i så många vetenskaper vid de stora skolorna i Paris och Valland. Men småningom glömde hon sin förlägenhet. Det var så lätt att tala med Gunnulv. Det föreföll inte som om han talade om sig själv,
