»Det synes mig icke tillbörligt», sade prästen. »Hustrun till en av dina landbönder —»
»Kristin skall få det som hon vill», sade Erlend. Och medan prästen följde honom ut och Erlend väntade på sin häst, omtalade han hur Kristin gjort bekantskap med bondkvinnan. Gunnulv bet sig i läppen och såg tankfull ut.
Nu blev det liv och rörelse på gården, män redo bort, och
tjänarinnorna kommo inspringande och frågade hur det stod till med
matmodern. Kristin sade att ännu var det ingen fara med henne,
men de fingo göra i ordning allting i lillstugan. Hon skulle skicka
bud, när hon ville föras ditin.
Så var hon ensam med prästen. Hon ansträngde sig för att samtala lugnt och glatt som förut.
»Du är icke rädd, du», sade han med ett litet leende.
»Jo, jag är rädd!» Hon såg upp i hans ögon — hennes egna voro svarta och förskrämda. »Vet du, svåger — äro de födda här på Husaby, Erlends andra barn?»
»Nej», svarade prästen fort. »Pilten är född vid Hunehals, och mön inne i Strind — på en gård han ägde där en gång. — Är det så», frågade han strax efteråt, »att det har plågat dig att minnas att den andra kvinnan gått här hos Erlend före dig?»
»Ja», sade Kristin.
»Du kan svårligen döma om Erlends beteende i denna sak med Eline», sade prästen allvarligt. »Det var icke lätt för Erlend att fatta något beslut — aldrig var det lätt för Erlend att veta vad rätt var. Ty alltsedan vi voro små barn, var det så att vad än Erlend gjorde, så tyckte mor det var riktigt och far det var galet. Ja, han har väl talt så mycket med dig om vår mor, så att du har reda på allt detta —»
»Så vitt jag kan minnas, så har han allenast nämnt henne två, tre gånger», sade Kristin. »Men jag har nog förstått att han hade henne kär —»
Gunnulv sade sakta:
»Det har visst aldrig varit slik kärlek mellan en mor och hennes son. Mor var mycket yngre än min far. Så hände detta med moster Åshild — vår farbror Bård dog, och det blev sagt — ja, du vet väl det? Far trodde det värsta och sade till mor — Erlend kastade sin kniv efter far en gång, då han icke var stor pilt ännu — han for i synen på far för mors skull mera än en gång, medan han var i uppväxtåldern —.
När mor blev sjuk, skilde han sig från Eline Ormsdotter. Mor sjuknade med sår och skorv i huden, och far sade det var spetälska. Han sände henne från sig — ville nödga henne att taga provent hos systrarna i spitalet. Då hämtade Erlend mor och for med henne till Oslo — de voro hos Åshild också, hon är god läkekvinna, och
272
