Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/283

Den här sidan har korrekturlästs

ja, jag bar ungsysterkläder, medan jag låg med Erlend i ladugård och på loft därnere i staden —»

Hon såg upp på Gunnulv. Hans ansikte var vitt och hårt som sten.

»Förstår du nu att jag är rädd? Hon som tog honom in till sig, då han kom, nedsmittad av spetälska —»

»Skulle icke du gjort det?» frågade prästen stilla.

»Jo, jo, jo» En skugga av det forna vilda och ljuva leendet flög över kvinnans härjade drag.

»Annars så var Erlend icke smittad», sade Gunnulv. »Ingen utom far har någonsin trott att mor dog av spetälska.»

»Men jag må väl vara som en spetälsk i Guds ögon, jag», sade Kristin. Hon lade sitt ansikte ned på prästens arm, som hon hängt sig fast vid. »Slik som jag är, nedsmittad av synder —»

»Syster min», sade prästen sakta och lade sin andra hand över hennes huvudlin. »Så syndig är du fuller icke, du unga barn, att du har glömt att såvitt som Gud kan rena en människa i köttet från spetälskan, så kan han rena din själ från synden —»

»Åh, jag vet icke», snyftade hon, med ansiktet gömt vid hans arm. »Jag vet icke — jag ångrar ej heller, Gunnulv. Rädd är jag, men ändå —. Rädd var jag då jag stod för kyrkdörren med Erlend och prästen vigde oss samman — rädd var jag då jag gick in till brudmässan med honom — med gullkrona på utslaget hår, för jag hade ej torts tala om min blygd för min far — med alla mina synder osonade, ja, jag tordes ju icke skrifta sant för min sockenpräst! Men medan jag gick här i vinter och såg hur jag blev vedervärdigare för var dag som led — då var jag ännu räddare, ty Erlend var icke slik mot mig som förr — jag tänkte på den tiden då han kom till mig i burloftet på Skog om kvällarna —»

»Kristin», prästen försökte lyfta upp hennes ansikte, »icke får du tänka på detta nu —! Tänk på att Gud nu ser din sorg och din ånger. Vänd dig till den milda mön Maria, som ömkar sig över varje sorgsen själ —»

»Förstår du icke — jag drev en annan människa till att spilla sitt eget liv —»

»Kristin», sade prästen strängt. »Törs du högmodas slikt att du tror du mäktar synda så stort att Guds misskund icke är större!»

Han strök och strök över hennes huvudkläde.

»Minns du ej, syster min, när djävulen ville fresta Sankt Martin. Då sporde fienden om Sankt Martin tordes tro visst på det själv, när han lovade alla de syndare som skriftade Guds misskund. Då svarade biskopen: Också dig törs jag lova Guds förlåtelse, samma stund du beder därom — ville du allenast låta ditt högmod fara och tro att hans kärlek är större än ditt hat —»

Gunnulv fortfor att smeka den gråtande kvinnans huvud. Under tiden tänkte han — var det så som Erlend handlat mot sin unga brud —! Han blev vit och hård omkring munnen.


275