»Ja, hon hade då god grund till det», sade fadern litet hånfullt. »Men att hon ingenting sade till dig — du som är hennes mor —»
»Ja, du minns väl det nu, då hon förbrutit sig», svarade Ragnfrid bittert. »Du vet då att Kristin aldrig plägat ty sig till mig —»
Lavrans sade ej mera. En stund efteråt önskade han vänligt hustrun god sömn och lade sig till ro. Men sömn kände han att han inte fick på en stund.
Kristin — Kristin, hans lilla dotter —
— Aldrig hade han med ett ord vidrört det som Ragnfrid bekänt för honom den där natten. Och inte kunde hon rimligtvis tycka han låtit henne känna att han tänkte därpå. Han hade ej varit annorlunda i sitt sätt mot henne — snarare varit angelägen att visa henne ännu mera vänlighet och ömhet. Men detta var ej första gången i vinter som han märkt denna bitterheten hos Ragnfrid eller sett henne leta efter en dold kränkning i oskyldiga ord av honom. Han förstod det inte, och han visste sig ingen råd med det — så fick det nu vara.
»Fader vår, som är i himmelen —.» Han bad för Kristin och hennes barn. Så bad han för hustrun och sig själv. Till sist bad han om kraft att fördraga Erlend Nikulausson med tålmodigt sinne, så länge som han nödgades ha mågen gående här på gården.
Lavrans ville icke tillåta att hans måg begav sig på hemväg,
förrän det visat sig hur hans handled artade sig. Och han ville ej att
Erlend skulle färdas ensam tillbaka.
»Kristin skulle bli glad, om I följden med», sade Erlend en dag.
Lavrans teg litet. Sedan kom han med många invändningar. Ragnfrid skulle visst inte tycka om att bli ensam på gården. Och for han så långt norrut, så kom han väl knappast tillbaka till våranden. Men det slutade ändå så att han följde med Erlend. Han tog ingen sven med sig — hem ville han resa sjövägen till Raumsdal; han kunde få hyra hästar ned genom dalen — han hade bekanta överallt på den vägen.
De samtalade ej stort under skidfärden, men de kommo gott
överens. Det stod hårt åt för Lavrans att hålla farten med den
andre; han ville ej vidgå att mågen åkte för fort för honom. Men
Erlend märkte det och rättade sig strax efter svärfadern. Han gjorde
sig stort omak för att vara sin hustrus far till lags — och han hade
ett mjukt och smidigt sätt när han önskade vinna någons vänskap.
Den tredje kvällen togo de natthärbärge i en stenhydda. De hade haft oväder och dimma, men Erlend tycktes hitta vägen lika säkert. Lavrans hade lagt märke till att Erlend hade förunderligt säker kännedom om alla tecken och märken i luft och på jord, djurs väsen och vanor — och alltid visste han var han var. Och allt vad han själv, fjällvan som han var, hade lärt sig genom att iakt-
