Bed att han håller sin hand över henne på denna färden, där icke du kan följa med och värna henne. Och glöm icke, broder, så länge I båda leven, att du såg din hustru gå ut från din gård på detta vis — för dina synders skull mer än för sina egnal»
Erlend sade ett ögonblick därefter:
»Jag hade svurit vid Gud och min kristna tro, förrän jag tog hennes heder, att jag skulle aldrig ha annan hustru, och hon lovade att hon skulle aldrig ta annan man, så länge vi levde på jorden. Själv har du sagt, Gunnulv, att då var det lagbundet hjonelag inför Gud; den som sedan äktade en annan, levde i hor i hans ögon. Men då kunde det väl icke vara skörlevnad att Kristin var min —»
»Icke var det synden, att du levde med henne», sade prästen om en stund. »Hade det kunnat ske, utan att du kränkte annans rätt — men du drev henne ut i genstörtighet mot alla som Gud hade satt över detta barnet — och sist bragte du blodskuld över henne. Jag sade också, den gången vi taltes vid om detta, att — därför har kyrkan skipat lagar om giftomål, att det skall lysas uppenbarligen och vi präster icke skola viga man och mö samman utan frändernas vilja.» Han satte sig ned, knäppte händerna över ena knät och stirrade ut över den sommarljusa bygden, där den lilla sjön blänkte blå nere i dalstråket. »Det måtte du då veta själv, Erlend — snärjgräs hade du sått omkring dig och törnen och nässlor — kunde du draga en ung mö in till dig, utan att hon blev flådd blodig och sargad —?»
»Du har stått på min sida mer än en gång, bror, den tiden det gällde mig och Eline», sade Erlend sakta. »Jag har aldrig glömt det —»
»Jag tror näppeligen jag gjort det», svarade Gunnulv, och hans röst darrade, »hade jag kunnat tänka det om dig att du hade hjärta till att fara fram på slikt sätt mot en skär och fin ungmö — ett barn i ålder mot dig.»
Erlend svarade ej. Gunnulv frågade sakta:
»Den tiden i Oslo — tänkte du aldrig på hur Kristin skulle fått det, om hon befunnits vara med barn — medan hon bodde i nunnekloster — och var en annans fästmö? Hennes far en stolt och ärekär man — alla hennes fränder ättestort folk, ovana vid att tåla skam —»
»Du kan veta jag tänkte på det» — Erlend hade vänt huvudet åt sidan. »Munan hade lovat att ta hand om henne — det sade jag henne också —»
»Munan! Kunde du nännas tala till en man som Munan om Kristins heder —»
»Han är icke slik som du tror», sade Erlend kort.
»Så är där vår fränka fru Katrin. Ty icke var det väl meningen att han skulle föra henne till någon av de andra gårdarna sina, där hans frillor sitta —»
Erlend slog handen i marken, så att knogarna blödde:
294
294
