»Ja, herre konung, nu förstår jag det. Jag tarvar svårliga att du bistår mig, så att jag ej vänder mig från Gud igen. Var med mig, du hans hövidsman, när jag går fram med mina böner, bed om lejd för mig. Helge Olav, bed för mig!»
Cor mundum crea in me, Deus, et Spiritum rectum innova in visceribus meis.
Ne projicias me a facie tua —
Libera me de sanguinibus, Deus, Deus salutis mea —[1]
Gudstjänsten var slut. Folk gick ut ur kyrkan. De två
bondkvinnorna, som hade knäböjt i närheten av Kristin, reste sig upp.
Men gossen mellan dem, han reste sig inte; han började röra sig
bortåt golvet, på så sätt att han satte knogarna mot stenflatorna
och hoppade i väg som en ännu ej flygfärdig kråkunge. Han hade
ömkligt små ben, som lågo krökta mot underlivet. Kvinnorna
gingo så att de dolde honom, så gott de kunde, med sina kläder.
När de voro ur sikte, kastade Kristin sig ned och kysste golvet, där de gått förbi henne.
Litet bortkommen och rådlös stod hon vid ingången till koret, då en ung präst kom ut genom gallergrinden. Han stannade framför den förgråtna unga kvinnan, och Kristin sade honom sitt ärende, så gott hon kunde. Först begrep han inte. Hon letade fram guldkronan och räckte honom den.
»Åh, ären i Kristin Lavransdotter, Erlends hustru på Husaby —?» Han såg litet häpen på henne; hon var alldeles svullen i ansiktet av gråt. »Ja, ja, eder svåger, mäster Gunnulv, talade om detta, ja —»
Han förde henne ut i skrudhuset och tog kronan, vecklade upp linneduken, som den var insvept i, och såg på den; så smålog han litet:
»Ja, I kunnen väl förstå — det skall vara vittnen med och så — I kunnen ej giva bort en slik klenod, husfru, som det vore en flatkaka med smör på. — Men jag kan väl förvara den så länge, I viljen väl gärna slippa att bära den med eder ute i staden. — Åh, bed herr Arne besvära sig hitin», sade han till en kyrkotjänare. »Eder husbonde skulle nu också varit med, tror jag, om rätt skulle vara. Men kanske Gunnulv har något brev från honom —.
I skolen stånda inför ärkebiskopen själv, var det icke så? Eljes så är det Hauk Tomasson som är penitentiarius — jag vet icke om Gunnulv har talat med herr Eiliv — Men I mågen komma hit till ottesången i morgon, så kunnen I spörja efter mig, efter lauds, jag heter Pål Aslaksson. Den där» — han pekade på barnet — »mån I lägga kvar i härbärget. I skolen sova hos systrarna i Bakke, tror jag mig minnas att eder svågar sade?»
- ↑ »Rädda mig undan blodstider, Gud, du min frälsnings Gud.» Psalt. 51:16.
