hade funnit Erlends strängalek, tog den på knät och satt och knäppte och pratade. Haftor var en helt ung man med gult, lockigt hår och de fagraste anletsdrag, men övermåttan fräknig. Kristin märkte snart att han var mycket lösmynt. Han hade nyss gjort ett rikt gifte, men han leddes hemma på sina gårdar; det var därför han ville fara till hirdstämman.
»— Men det är rimligt att Erlend Nikulausson hellre vill sitta hemma», sade han och lade sitt huvud i hennes knä. Kristin flyttade sig litet undan, skrattade och sade att hon visste då ej annat än att hennes husbonde ärnade resa söderut, »vad det nu månde gälla», sade hon med oskyldig min. »Det är så mycken oro i landet nu i dessa tider, det är icke gott för en enfaldig kvinna att ha något förstånd på slika ting.»
»Ehuru det är en kvinnas enfald, som mest vållar det», svarade Haftor leende och flyttade sig efter. »Ja, så säga Erling och Lavrans Björgulfson — det skulle lysta mig att veta vad de mena därmed. Vad tron I, Kristin husfru? Fru Ingeborg är en god, enfaldig kvinna — kanske sitter hon nu så som I, flätar silke med sina snövita fingrar och tänker: hårdsinnat skulle det vara att neka min framfarne husbondes trofaste hövidsman en ringa hjälp till att bättra sina villkor —»
Erlend kom bort och satte sig hos sin hustru, så att Haftor måste flytta sig litet.
»Det är slikt tokprat som fruarna sätta ihop, när deras män äro enfaldiga nog att taga dem med sig, då de fara till tings —»
»Så är det sagt, där jag är kommen från», sade Haftor, »att det finns icke rök utan eld —»
»Ja, det ordet ha vi hos oss med», sade Lavrans, han och Erling hade nu kommit dit bort också. »Men likväl blev jag narrad, Haftor, i vintras — jag ville tända min lykta vid en färsk hästlort —», han satte sig på bordskanten. Herr Erling hämtade strax hans bägare, bjöd honom den med en hälsning, och så satte riddaren sig på bänken bredvid honom.
»Det är föga rimligt, Haftor», sade Erlend, »att I kunnen veta där norrut i Hålogaland[1] vad fru Ingeborg och hennes rådgivare ha reda på om danskarnas anslag och förehavanden. Icke vet jag, huruvida I ej voren kortsynta, då I satten er emot kungens yrkan om hjälp. Herr Knut — ja, vi kunna ju lika gärna nämna hans namn, det är honom vi ha i tankarna allesamman — han tycktes mig vara en man som icke låter sig tagas blundande på vageln. I sitten för långt från de stora grytorna för att kunna lukta, vad som sjuder i dem. Och bättre före var än efter snar, säger jag —»
»Ja», sade herr Erling. »En kunde nästan säga att de koka åt
- ↑ Omfattade nuv. Nordlands och en del av Tromsö amt.
