Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/33

Den här sidan har korrekturlästs

Då sågo prästen och fadern på barnen. Prästen skrattade och sade åt pojken att gå tillbaka till skolan, men Lavrans rynkade pannan och tog Kristin vid handen.

Det började bli ljusare i kyrkan nu. Sömnig hängde Kristin vid Lavrans’ hand, medan han och prästen gingo under timmerställningen och talade om biskop Ingjalds byggnadsverk.

De vandrade över hela kyrkan, och till slut gingo de ut i förhallen. Därifrån ledde en stentrappa upp i västra tornet. Kristin snubblade trött uppför trappstegen. Prästen öppnade en dörr till ett vackert rum, men så sade fadern att Kristin skulle sätta sig utanför på trappan och vänta, medan han gick till skrift; sedan skulle hon få komma in och kyssa Sankt Tomas’ skrin.

I detsamma kom en gammal munk i askfärgad kåpa ut ur rummet. Han stannade ett ögonblick, smålog mot barnet och drog så ut några säckar och vadmalsdukar, som voro instoppade i ett hål i muren. Han bredde ut dem på trappavsatsen.

»Sätt dig här, du, så fryser du icke så», sade han och gick nedför trappan på sina bara fötter.

Kristin sov, när herr Martein, som prästen hette, kom ut och rörde vid henne. Uppifrån kyrkan ljöd den vackraste sång, och inne i tornrummet brann ljus på altaret. Prästen gjorde ett tecken att hon skulle knäfalla vid faderns sida, och så tog han ned ett litet gyllene skrin, som stod ovanför altarbordet. Han viskade till henne att häri fanns ett stycke av Sankt Tomas av Kanterborg blodiga klädnad, och han pekade på helgonets bild, så att Kristin skulle kunna trycka sina läppar mot dess fötter.

De fagra tonerna strömmade ut ur kyrkan, när de kommo ned. Herr Martein sade att det var orgelmästaren som övade sig och skolgossarna som sjöngo; men de hade ej tid att höra på, ty hennes far var hungrig, han hade fastat före skriftermålet. Nu skulle de gå över till kanikgårdens gäststuga och få mat.

Ute strålade morgonsolen på de branta stränderna hinsides Mjösen, så att alla vissnade lövdungar stodo som guldstänk i de mörkblå skogarna. Sjön gick hög med små dansande vita skumtottar på alla vågor. Det blåste kallt och friskt, så att de brokiga bladen ströddes över den rimfrosthöljda marken.

En ryttarskara kom fram mellan biskopsgården och korsbrödernas hus. Lavrans steg åt sidan och bugade sig med handen på bröstet, medan han nästan sopade marken med sin hatt, så Kristin kunde förstå att herrn i pälskappan måste vara bispen själv, och hon neg nästan till jorden.

Biskopen höll in sin häst och hälsade tillbaka, vinkade Lavrans till sig och talade med honom en stund. Snart kom Lavrans tillbaka till prästen och barnet och sade:

»Nu är jag bjuden att spisa i biskopsgården — menar I icke,

25