De två voro alldeles nedsnöade, när de stego in i det rum där prästen satt vid matbordet med sitt husfolk.
Gunnulv frågade förskräckt om något hänt hemma vid gården. Men Kristin skakade på huvudet. Erlend var på gästabud vid Gelmin, svarade hon på svågerns fråga, men hon hade varit så trött, så hon orkade ej följa med.
Prästen tänkte på att hon hade ridit hela vägen in till staden — hennes och Orms hästar voro alldeles uttröttade — sista stycket hade de knappt förmått sträva sig fram genom snödrivorna. Gunulv skickade ut sina tjänarinnor med Kristin — de skulle skaffa henne torra kläder. Det var hans »fostermor» — hans amma — och hennes syster, andra kvinnor funnos ej i prästens gård. Själv hjälpte han brorsonen. Under tiden pratade Orm:
»Kristin är sjuk, tror jag. Jag sade det till far, men han blev ond.» Hon har varit alldeles utom sig på sista tiden, sade pojken. Han visste inte, vad det var. Han kunde ej minnas om det var hon eller han själv, som kommit på att de skulle fara hit — jo, hon hade visst först talat om att hon längtade så in till Kristkyrkan, och han hade sagt att då skulle han följa med henne. Så i morse, strax sedan fadern ridit hemifrån, hade Kristin sagt att nu ville hon resa. Orm hade rättat sig efter henne, fast han märkt att vädret såg hotande ut — han tyckte inte om hennes ögon.
Gunnulv tänkte att det gjorde inte han heller, när Kristin nu kom in igen. Hemskt mager såg hon ut i Ingrids svarta klänning, ansiktet var blekt som bast, och ögonen lågo insjunkna med blåaktiga mörka ringar under — blicken var underlig och svart.
Det var över tre månader sedan han sett henne sist — då han var på barnsölet på Husaby. Hon såg bra ut då, där hon låg på parad i sängen, och hon hade sagt att hon kände sig frisk, det hade varit en lätt förlossning. Så hade han sagt emot, när Ragnfrid Ivarsdotter och Erlend ville att barnet skulle lämnas åt en fostermor, fast Kristin grät och tiggde om att få ha Björgulf vid bröstet själv. Denna andra sonen hade döpts efter Lavrans’ far.
Prästen frågade därför allra först efter Björgulf — han visste också att Kristin inte tyckt om den amma de givit barnet åt. Men hon sade nu att han frodades gott och Frida var förtjust i honom, skötte honom mycket bättre än man kunde väntat. Än Nikulaus då? frågade farbrodern. Var han lika vacker? Det kom ett litet leende i moderns ansikte. Nåkkve blev fagrare och fagrare för var dag. Nej, han talade inte mycket, men eljest var han före sin ålder på alla sätt och så stor — ingen kunde tro att han bara gick på andra vintern, det sade också fru Gunna —
Så sjönk hon ihop igen. Mäster Gunnulv såg på de två, brorshustrun och brorsonen, som sutto på var sin sida om honom. De sågo trötta och sorgbundna ut, så att han blev helt beklämd av att se på dem.
