kan med barnet bad prästen särskilt att hon skulle stanna och inte bära ut den lille på natten, men hon mumlade en ursäkt och skyndade sig ut. Så bad Gunnulv en dräng se till att Arnstein Blinde fick öl och en god säng i gäststugan. Han tog en hättekåpa på sig:
»I Orm och Kristin, ären väl trötta och viljen komma i ro. Audhild skall sörja för er — jag tänker I soven, när jag kommer från kyrkan.»
Då bad Kristin att få gå med honom. »Det är därför jag har kommit hit», sade hon och fäste sina förtvivlade ögon på Gunnulv. Ingrid lånade henne då en torr kappa, och hon och Orm följde med i den lilla skara, som gick ut från prästgården.
Klockorna ringde som om det varit rakt över deras huvuden uppe i den svarta natthimlen — det var ej många steg till kyrkan. De gingo och traskade i djup, våt nyfallen snö. Det var lugnt nu, och en och annan liten snöflinga dalade ännu och lyste svagt i mörkret.
Dödstrött försökte Kristin luta sig intill den pelare hon stod
bredvid, men stenen isade henne. Hon stod i den mörka kyrkan
och stirrade fram mot korets ljus. Hon kunde inte se Gunnulv
därborta. Men han satt där bland prästerna, med sitt ljus vid sin
bok. — Nej, hon kunde visst inte tala med honom i alla fall —.
I kväll var det som om det ej skulle finnas hjälp för henne på något håll. Sira Eiliv därhemma tillrättavisade henne, för att hon tog det så tungt med sina dagliga synder — han sade det var frestelse till högmod; hon skulle bara vara flitig i bön och goda gärningar, så fick hon ej tid att grubbla så mycket över slikt. »Djävalen är icke enfaldigare än att han begriper att då går han dock miste om din själ till sist, och då gitter han ej fresta dig så mycket —»
Hon hörde växelsången och mindes nunnornas kyrka i Oslo. Där hade hon själv blandat sin späda, fattiga röst i lovsången — och nere i långhuset stod Erlend med kappan uppdragen över hakan —, de två tänkte endast på tillfälle att talas vid i hemlighet.
Och hon hade tänkt om denna hedniska, förtärande älskog att den var väl ej en sådan dödssynd. De kunde ju ej annat — och de voro ju ogifta bägge två. Det var mest en överträdelse av människornas lag. Han ville ju just komma ut ur ett förfärligt syndaliv — och hon hade,tänkt han skulle lättare få kraft att frigöra sig från den gamla lasten, när hon lämnat sitt liv, sin heder och sin lycka i hans händer.
Sist hon knäböjt här i kyrkan, då hade hon till fullo förnummit att den gången hon sade så i sitt hjärta, då hade hon bara försökt bedraga Gud med lögn och funder. Icke deras förtjänst, utan deras goda lycka var det att det fanns bud som de icke brutit, synder som de icke övat. Hade hon varit en annans hustru, då hon mötte
