Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/342

Den här sidan har korrekturlästs

blick — men fadern var den på Husaby som minst sysselsatte sig med gossen. Fast han var kär i Nåkkve. Erlend var glad över att han nu hade två äktfödda söner.

Moderns hjärta krympte samman.

Björgulf hade de tagit från henne. Han kinkade, när hon ville hålla honom, och Frida lade honom strax till sitt bröst — fostermodern var svartsjuk om gossen. Men det nya barnet skulle hon icke lämna från sig. De hade sagt, modern och Erlend, att hon måste skonas nu, och så togo de hennes nyfödde son och gåvo honom åt en annan kvinna. Det var nästan som om hon känt ett slags skadeglädje, när hon tänkte på att de inte åstadkommit annat med det än att hon nu kunde vänta sig att få det tredje barnet, innan Björgulf var fullt elva månader gammal.

Hon tordes ej tala med Sira Eiliv om det. Han skulle bara tro att hon var missnöjd för att hon nu redan skulle göra den resan omigen. Men det var inte detta —.

Från sin pilgrimsfärd hade hon kommit hem med en djup skräck i sinnet — aldrig mer skulle en sådan förvillelse få makt med henne. Sommaren i ända hade hon setat ensam med sitt barn nere i den gamla stugan, övervägt i sitt sinne ärkebiskopens ord och Gunnulvs, varit vaksam i bön och bot, flitig i sitt bemödande att få ordning vid gården, att vinna sitt husfolks tillgivenhet genom godhet och omtanke om deras trevnad, ivrig i att hjälpa och tjäna alla omkring sig, så långt hennes händer och hennes förmåga nådde. Det sjönk en sval och innerlig frid ned över henne. Hon fick stöd av tanken på sin far, hon styrkte sig med böner till de heliga män och kvinnor som Sira Eiliv läste om, och hon tänkte på deras ståndaktighet och mod. Och med öm lycka och tacksamhet mindes hon broder Edvin, som visat sig för henne i månskenet den natten. Hon hade nog förstått hans budskap, då han log så milt och hängde upp sin vante på månstrålen. Hade hon bara tro nog, så skulle hon bli en god kvinna.

När deras första äktenskapsår gått tillända, fick hon flytta tillbaka till sin man. Hon lugnade sig själv, när hon kände sig osäker — ärkebiskopen hade lagt henne på hjärtat att i samlivet med sin make skulle bon visa sitt nya sinnelag. Och hon strävade ju med nitiska omsorger för hans välgång och hans heder. Erlend hade själv sagt det: »Så blev det i alla fall, Kristin — du bar in hedern på Husaby igen.» Folk visade henne så mycken godhet och aktning — alla tycktes villiga att glömma att hon börjat sitt äktenskap med en förseelse. Varhelst husfruar kommo samman, rådfrågade man henne, folk berömde hennes ordning på gården, hon hämtades till brudfölje eller barnsängshjälp på storgårdarna, ingen lät henne känna att hon var ung och oerfaren och en nykomling i bygden. Tjänstfolket blev sittande i hallen frampå kvällen, alldeles som hemma på Jörundgård — alla hade något att fråga matmodern om.

334