bröder i svarta och vita dräkter räfsade hop vissen bönhalm inne i trädgården.
Klostret var icke mycket annorlunda än en vanlig bondgård, och gästhuset, dit munken förde Kristin, liknade också mest en fattig bondstuga, men där funnos många bäddar. I en av sängarna låg en gammal man, och vid härden satt en kvinna och lindade ett spädbarn; två större barn, gosse och flicka, stodo bredvid henne.
De klagade, både mannen och kvinnan, över att de icke hade fått dagvard ännu: »Men de gitter icke bära in till oss två gånger, så vi får svälta, medan du ränner kring i staden, broder Edvin!»
»Var icke vred nu, Steinulv!» sade munken — »kom hit och hälsa du, Kristin — se på denna fina, väna mön, som skall vara här i dag och spisa med oss!»
Han omtalade att Steinulv hade blivit sjuk på hemresan från en stämma, och han hade fått lov att ligga här i klostrets gäststuga, för det han hade en frändekvinna boende i sjukstugan, och hon var så vrångsint att han icke kunde vara där för hennes skull.
»Men jag märker nog att de snart äro leda på att ha mig här», sade bonden. »När du far härifrån, broder Edvin, så är väl ingen som har stunder till att vårda sig om mig, och då flyttar de mig bort till sjukstugan igen.»
»Åh, du är frisk, långt innan jag är färdig med mitt arbete i kyrkan», sade broder Edvin. »Så kommer sonen din och hämtar dig —» Han tog en kittel med varmt vatten från härden och lät Kristin hålla den, medan han skötte om Steinulv. Så blev gamlingen litet bättre till mods, och strax efteråt kom en munk in med mat och dryck till dem.
Broder Edvin läste över maten och satte sig på sängkanten hos Steinulv, så att han kunde hjälpa honom att äta. Då satte Kristin sig borta hos kvinnan och matade gossen, ty han var så liten, att han hade svårt för att nå upp till grötfatet, och han slaskade, när han skulle doppa i skålen med ölet. Kvinnan var från Hadeland, och hon hade kommit hit med sin man och barnen för att hälsa på sin bror, som var munk här i klostret. Men han var ute på vandring i bygderna, och hon klagade mycket över att de skulle ligga här och förspilla tiden.
Broder Edvin lirkade med kvinnan: Hon fick nu icke säga hon ödslade tiden, när hon var här i Biskopshamar. Här funnos alla de förnämliga kyrkorna, och munkarna och kanikerna höllo mässa och sjöngo hela dygnet runt — och staden var så präktig, präktigare än själva Oslo, om den ock var något mindre, men här hade de trädgårdar mest till varje hus: »Du skulle sett, när jag kom hit i våras — det var vitt av fruktblom över hela staden. Och sedan, när ängeltornen blommade —»
»Ja, hjälper det mig då?» sade kvinnan trumpet. »Och här finns mer helgedomar än heligt, tycker jag!»
