Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/369

Den här sidan har korrekturlästs

Ett och annat hade hon förstått. Herr Erling Vidkunsson var villig att sätta in allt på att hävda Norges välde norrut mot Gandvikshavet, värna och värja Hålogaland. Men råd och ridderskap gjorde motstånd och ville ogärna gå med på något företag som verkligen förslog. Ärkebiskopen själv och prästerskapet i ärkestiftet voro ej ovilliga att understödja med penninghjälp — det visste hon genom Gunnulv — men eljest satte kyrkans män sig emot saken över hela landet, fastän det gällde ett krig mot Guds ovänner, kättare och hedningar. Och stormännen motarbetade drotsen, i varje fall här i Tröndelagen. De hade kommit i vana att bortse något från lagböckernas ord och kronans rätt, och de voro föga belåtna med att herr Erling så skarpt hävdade sin salig frände kung Håkons sinnelag i dessa stycken, Men det var ej av sådana skäl Erlend icke ville låta bruka sig, så som hon nu förstod att drotsen hade velat begagna hennes man. Å Erlends sida var det endast det att den andres allvarliga och värdiga sätt tråkade ut honom — så höll han sig skadeslös genom att ibland göra narr av sin mäktige frände.

Kristin trodde att hon nu förstod herr Erlings ställning till Erlend. En sak var att han hade en viss förkärlek för Erlend sedan ungdomen, men så hade han nog tänkt att han kunde vinna den ättestore och vapendjärve husbonden på Husaby, som också hade någon erfarenhet i krigskonst från den tid han tjänade grev Jakob — i varje fall mera än de flesta av de andra hemmasittarna — så kunde det bli till gagn både för Erling Vidkunssons planer och för Erlend själv. Men så hade det ej gått.

Två somrar hade Erlend legat ute till senhösten, plöjt vågorna längs den långa nordkusten och jagat rövarskutorna med de fyra småskepp som följde hans märke. Han hade kommit efter färskmat till ett norskt nybygge längst uppe i norr i Tana, just som karelerna höllo på att plundra där — och med den handfull folk som han hade med sig i land, hade han tillfångatagit aderton av rövarna och hängt dem i takbjälken i en halvbränd loge. Han hade huggit ned en skara ryssar, som försökte komma undan till fjälls, rensat trakter och bränt några fientliga skutor ute bland skären. Norrut gick där ett rykte om hans käckhet och oförvägenhet; hans uttrönder och möringar älskade sin hövding för hans härdade mod och för hans villighet att dela allt slit och alla vedermödor med sitt folk. Han hade fått vänner både bland småfolk och bland de unga sönerna från hövdinggårdarna norrut i Hålogaland, där folket nu nästan vant sig vid att få värja sina kuster ensamma.

Men ändå blev Erlend ej till någon hjälp för drotsen i hans planer om ett stort korståg norrut. I Tröndelagen skröt folk med hans bedrifter under ryss-ledungen, blev det tal om saken, så kommo de nog ihåg att han var deras landsman. Jo, det hade då visat sig att det alltjämt var samma goda gry i de unga svennerna här

361