bleklagda ansiktet — men det var lika tätt och svart som i Gunnulvs unga dagar.
»Ja, du är ju icke min bror nu, mera än du är var mans bror», sade Erlend och undrade själv över den djupa bitterheten i sin egen röst.
»Så är det icke — ehuru det borde vara så.»
»Så hjälpe mig Gud — jag tror mest det är därför du vill fara upp till lapparna!» sade Erlend.
Gunnulv böjde på huvudet. Det glimmade till i hans gulbruna ögon.
»I någon mån är det också därför», sade han tyst och hastigt.
De bredde ut de fällar och täcken, som de hade tagit med sig. Det var för kallt och rått i rummet, för att de skulle kunna klä av sig, alltså bjödo de varandra godnatt och lade sig ned på jordbänken, som var helt låg för rökens skull.
Erlend låg och tänkte på de underrättelser han fått hemifrån. Det var ej mycket han hört därifrån under dessa år — två brev från hustrun hade kommit honom tillhanda, men de hade varit gamla, när de hunno fram. Sira Eiliv hade skrivit dem åt henne — hon kunde pränta själv, både riktigt och vackert, men hon skrev ogärna, därför att det inte tycktes henne passande för en olärd kvinna.
Hon skulle väl bli ännu frommare nu, då de hade fått en relik i grannbygden, och det efter en man som hon själv hade känt, medan han levde — och nu hade Gaute fått bot för sin sjukdom där och hon själv vunnit full hälsa efter att ha varit svag alltsedan tvillingarnas födelse. Gunnulv omtalade att predikarebröderna i Hamar till sist blivit tvungna att utlämna Edvin Rikardssons lik till hans bröder i Oslo, och dessa läto nu skriva upp allting om broder Edvins liv och om de järtecken han skulle ha verkat både i livet och efter sin död. Det var deras akt och mening att skicka denna skrift till påven och försöka att få munken förklarad för helgon. Några bönder från Gauldal och Medaldalen hade då farit söderut och vittnat om under som broder Edvin verkat genom sina förböner där i bygderna och genom ett krucifix, som han hade snidat och som nu fanns på Medalhus. De hade lovat att bygga en liten kyrka på Vatsfjället, där han hade levat som ensittare några somrar och där det fanns en hälsokälla efter honom. De fingo då en hand av liket att förvara i den kyrkan.
Kristin hade offrat två silverskålar och den stora kåpehäktan med blåa stenar, som hon ägde efter sin mormor, Ulvhild Håvardsdotter, och låtit Tiedeken Paus i köpstaden göra en silverhand åt broder Edvins benknotor därav. Och hon hade varit på Vatsfjället med Sira Eiliv och sina barn och ett stort följe, när ärkebiskopen invige kyrkan vid Jonsmässotiden, året efter det då Erlend rest norrut.
Efter detta hade Gaute hastigt tillfrisknat och hade lärt sig att
