Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/389

Den här sidan har korrekturlästs

Gossen hade stort huvud, vilket ju var naturligt nog, ty under två års tid var det som om bara huvudet hade vuxit — nu växte lemmarna raskt efter. Förståndet var väl skapligt, men han talade mycket långsamt, ty talade han fort, så började han sluddra och stamma, och då gjorde Margret narr av honom. Kristin var mycket svag för den gossen — ehuru Erlend förstod att på ett vis var nog den äldste hennes älsklingsbarn — men Gaute hade varit så klen, och han liknade något hennes far, med det lingula håret och de mörka grå ögonen — och han hängde mycket efter modern. Han gick litet ensam mellan de två äldsta, som alltid höllo ihop, och tvillingarna, som voro så små ännu att de följde sina sköterskor.

Kristin hade nu mindre tid att sysselsätta sig med sina barn, och hon måste mera än förut göra som andra fruar och låta tjänarinnorna passa på dem — men de båda äldsta sprungo nu hellre med männen på gården. Hon ruvade ej längre över dem med den gamla, ängsliga ömheten — men hon lekte och skrattade mera med dem, när hon hade tid att samla dem omkring sig.

Vid årsskiftet fingo de på Husaby ett brev under Lavrans Björgulfsons sigill. Det var skrivet med hans egen hand och hade sänts med prästen i Orkedal, som varit söderut först, så det var två månader gammalt. Den största nyhet som stod däri var att han fäst bort Ramborg till Simon Andresson på Formo. Bröllopet skulle stå vid korsmässotid på våren.

Kristin var övermåttan förundrad. Men Erlend sade, han hade nog tänkt sig att det skulle kunna gå så — sedan han fått veta att Simon Darre blivit änkman och slagit sig ned på sin gård i Sil efter gamle herr Andres Gudmundssons död.


V

Simon Darre hade tagit det som något som skulle så vara, när hans far avtalade giftermålet med Lavrans Björgulfsons dotter för honom. Det hade alltid varit brukligt i hans släkt att föräldrarna styrde med sådant. Han hade blivit glad, när han såg att bruden var så fager och älsklig. För resten hade han aldrig tänkt sig annat än att han skulle bli god vän med den hustru fadern utvalt åt honom. Kristin och han passade ihop i ålder, välstånd och börd — var Lavrans något mera högättad, så var hans far riddare och hade stått kung Håkon nära, medan den andre alltid levat tillbakadraget på sina gårdar. Och han hade aldrig sett annat än att gift folk kom gott överens, när de voro varandras jämlikar.

Så kom den kvällen på loftet på Finsbrekken — då folk ville vanära det oskyldiga unga barnet. Från den stunden hade han nog vetat att han höll mera av sin fästmö än bara så som det skulle vara. Han tänkte inte mycket på den saken — men han var glad; han såg att mön var blyg och skygg — hån tänkte ej vidare på det

381