Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/390

Den här sidan har korrekturlästs

heller. Så kom den tiden i Oslo, då han tvangs att tänka, och så den kvällen på Flugaloftet.

Han hade dragits in i något som han inte hade trott hände här i världen — bland hederligt folk av god släkt och i dessa tider. Blind och förvirrad störtade han ut ur sin trolovning — men i sitt sätt hade han varit kylig och lugn och rättfram, när han talade om saken med sin far och med hennes far.

Så hade han kommit ur sin släkts vanor, och så gjorde han det som var så oerhört i hans ätt: utan att rådföra sig ens med sin far friade han till den rika unga änkan på Manvik. Det bländade honom när han märkte att fru Halfrid tyckte om honom — hon var mycket mera både rik och ättstor än Kristin, sondotter till baron Tore Håkansson av Tunsberg, änka efter riddar Finn Aslaksson — och hon var vacker och hade ett så fint och adeligt väsen att han tyckte, mot henne voro kvinnorna i hans egen krets bara som bondgummor allesammans. I djävulens namn — han skulle visa dem allihop att han kunde få den allra finaste hustru; hon var mycket förmer i rikedom och allt än den där tröndern som Kristin låtit vanära sig av. Och en änka, det var klart och bra, det visste man vad det var — fan skulle tro på en mö vidare —.

Han hade fått lära sig nu att det var ej så enkelt att leva som han hade trott därhemma på Dyfrin. Där styrde fadern i stort och smått, och hans åsikter voro de rätta. Nog hade Simon varit vid hirden och varit kärtesven en tid, han hade fått någon undervisning av faderns huspräst därhemma — det kunde nog hända att han fann ett och annat som fadern sade litet gammaldags. Han sade också emot då och då — men det var bara som på skämt, och det upptogs som skämt — något till skarpt huvud på Simon, skrattade fadern och modern och hans syskon, som aldrig sade emot herr Andres. Men allting blev så som fadern sade; det fann också han själv riktigt.

De åren han var gift med Halfrid Erlingsdotter och bodde på Manvik, lärde han var dag litet grundligare att livet kunde vara mer vrångt och vridet än herr Andres Gudmundsson någonsin drömt om.

Att han icke skulle kunna trivas med en sådan hustru som han fått — det hade han aldrig kunnat tänka sig. Djupt i hans sinne satt en pinsam undran — när han såg på sin hustru, så som hon tedde sig i hemmet dagen lång, så vacker, med de milda ögonen, munnen som var så söt, när den var sluten — ingen kvinna hade han sett bära upp kläder och smycken med så stort behag. Och i nattens djupa mörker tärde leda vid henne all ungdom och friskhet ur honom — hon var sjuklig, hennes andedräkt var dålig, hennes smekningar plågade honom. Och så var hon så god att han kände en förtvivlad blygsel över det, men han hade nu en gång motvilja för henne.


382