Halfrid nämnde ingenting om saken förrän ett års tid efteråt; då frågade hon en dag om han visste att Jorunn skulle giftas över till Borg. Simon visste det alltför väl, ty han hade själv givit henne hemgift. Var skulle barnet vara, frågade hustrun. Hos moderns föräldrar, där det nu var, svarade Simon. Då sade hon:
»Det tyckes mig att det skulle vara lämpligare om din dotter växte upp här på din gård.»
»På din gård, menar du?» frågade Simon.
Det gick en liten skälvning över fru Halfrids drag.
»Det vet du väl, husbonde min, att så länge vi båda leva, så är det du som råder här på Manvik», sade hon.
Simon gick bort och lade sina händer på hustruns axlar:
»Är det så, Halfrid, att du tänker du kan tåla att se barnet här hos oss, så blir jag dig stor tack skyldig för din högsinthet.»
Han var icke glad åt det. Han hade sett barnet några gånger — det var en ganska ful unge, och han kunde ej se att det liknade honom eller någon av hans släkt. Han trodde mindre än någonsin att han var dess far. Och han hade blivit duktigt förtörnad, när han fått veta att Jorunn låtit döpa mön till Arngjerd efter hans mor utan att fråga honom om lov. Men han fick nu låta Halfrid råda. Hon hämtade barnet till Manvik, skaffade sköterska åt det och såg själv till att intet fattades den lilla. Kom barnet i hennes närhet, tog hon det ofta själv i knät och skötte om det vänligt och ömt. Och alltefter som Simon såg mera till den lilla, kom han att tycka om henne — han var mycket barnkär. — Nu trodde han sig också se någon likhet mellan Arngjerd och sin far. Det var väl antagligt att Jorunn varit klok nog att hålla sig i skinnet, sedan husbonden kommit henne för när — Så var väl Arngjerd hans dotter, och det som Halfrid fått honom att göra var det bästa och hederligaste.
När de varit gifta i fem år, födde Halfrid sin man ett fullgånget gossebarn. Hon var som förklarad av lycka, men strax efter födelsen blev hon så sjuk att det snart stod klart för alla att hon måste dö. Likväl var hon vid gott, mod, sista gången hon hade fullt medvetande en stund:
»Nu skall du sitta här, Simon, och råda på Manvik, över din och min ätts gods», sade hon till mannen.
Efter detta tilltog febern så starkt att hon ej visste till sig mera, och så fick hon ej den sorgen, medan hon var på jorden, att veta att gossen dog ett dygn före modern. Och i den andra världen kände hon väl icke sorg över slikt, utan var glad att hon hade deras Erling hos sig, tänkte Simon.
Simon kom sedan ihåg att den natten, då de två liken lågo uppe på loftet, hade han stått och hängt över gärdsgården kring en åker, som låg nere vid sjön. Det var strax före Jonsmässan, och natten var så ljus att fullmånens sken knappast syntes. Vattnet låg blankt
384
