— fått litet mage också. Inte såg han nu ut som en man som skulle gitta lägga sig på sängkanten om kvällen för att viska med sin mö. Kristin tyckte synd om sin unga syster; hon var så frisk och älsklig och barnsligt glad, för att hon skulle gifta sig. Första dagen redan hade hon visat Kristin sina kistor med utstyrseln, »hemföljden», och Simons fästningsgåvor — och hon hade berättat vad hon hört av Sigrid Andresdotter om ett förgyllt skrin, som stod i brudloftet på Formo; det var tolv dyrbara huvudkläden i det, och det skulle hon få av sin man första morgonen. Stackars liten, hon förstod nog inte vad äktenskap var. Det var ledsamt att hon kände sin lilla syster så litet — Ramborg hade varit på Husaby två gånger, men där var hon alltid tvär och ovänlig — hon tyckte ej om Erlend och inte heller Margret, som var jämnårig med henne.
Simon tänkte att han hade väntar — kanske hoppats — att Kristin skulle se litet avfallen ut, sedan hon fått så många barn. Men hon blomstrade av ungdom och hälsa, hon bar huvudet lika högt, hon gick lika vackert, fast hon trådde marken litet stadigare nu. Hon var den fagraste mor bland sina fem vackra små söner.
Hon hade på sig en klänning av hemmavävt, rostbrunt ylletyg med invävda mörkblå fåglar — han kom ihåg att han hade stått och hängt bredvid, medan hon arbetade på den väven.
Det blev litet oro, när de skulle sätta sig till bords i högloftet.
Skule och Ivar togo till att skrika, de ville sitta mellan sin mor och
fostermodern, som de voro vana. Lavrans tyckte att det icke
passade sig att Ramborg skulle sitta längre ned än systerns tjänstemö
och ett par småbarn — därför bad han dottern sätta sig i högsätet
hos honom, eftersom hon nu snart skulle lämna hemmet.
Småpiltarna från Husaby voro oroliga och tycktes ej ha mycket bordskick. De hade inte kommit långt med måltiden, så dök den lilla ljusa pojken under bordet och kom upp framför bänken vid Simons knä.
»Får jag se på den underliga slidan du har där vid bältet ditt, Simon frände», sade han; han talade långsamt och allvarligt. Det var den stora, silverbeslagna slidan till besticket — sked och två knivar — som han fått syn på.
»Det får du, frände. Vad heter du?»
»Gaute Erlendsson heter jag, frände.» Han lade från sig sin fläskbit på Simons knä, på hans silvergråa flamska dräkt, drog ut kniven ur slidan och beskådade den noga. Så tog han den kniven som Simon åt med och skeden, stack in allt på dess plats — och nu kunde han då se hur det tog sig ut när hela besticket var i slidan. Han var mycket allvarlig och mycket flottig om fingrarna och i ansiktet. Simon såg leende på det lilla vackra, ivriga barnansiktet.
Strax därefter voro de två äldsta också inne vid mansbänken, och tvillingarna trillade ned under bordet och började tumla om där
