En dag satt Kristin och sydde på översta steget i högloftstrappan, då Simon kom ridande in på gården och stannade nedanför där hon satt, men utan att se henne. Föräldrarna kommo ut båda två. Nej, Simon ville ej stiga av, Ramborg hade bara bett honom fråga, när han red härigenom — det fåret som hade varit hennes älsklingslamm — det hade de väl icke skickat till fjälls? Hon ville ha det till sig.
Kristin hörde hur hennes far kliade sig i håret. Ramborgs får, ja — Han skrattade uppsluppet. Detta var illa. Han hade hoppats att hon glömt det. För se, han hade givit sina två äldsta dottersöner en liten handyxa var. Och det första de nyttjat dessa till, var att slå ihjäl Ramborgs får.
Simon skrattade litet: »Ja, de Husabypiltarna, de voro några bovar —»
Kristin sprang nedför loftstrappan, lösgjorde sin silversax från bältekedjan:
»Denna skall du giva åt Ramborg, till bot för att mina söner dräpt hennes får. Jag vet hon har önskat sig den, alltsedan hon var liten. Ingen skall säga att mina söner —» Hon hade talat hetsigt, nu tystnade hon plötsligt. Hon hade sett sina föräldrars ansikten — de sågo missnöjt och häpet på henne.
Simon tog ej emot saxen, han tycktes förlägen. Då fick han syn på Björgulf och red bort till honom, lutade sig ned och lyfte upp pojken framför sig i sadeln:
»Jaså, du gör strandhugg här i bygden, du — nu är du min fånge, och i morgon kunna dina föräldrar komma över till mig, så skola vi dagtinga om lösepenning —»
Därmed hälsade han leende bakåt och red bort med gossen, som skrattade och sprattlade i hans armar. Simon hade blivit mäkta god vän med Erlendssönerna; Kristin mindes att barntycke hade han alltid haft, hennes småsystrar hade varit förtjusta i honom. Det väckte en underlig harm hos henne att han skulle vara så förtjust i barn och ha sådan förmåga att roa dem, då hennes man så föga gitte höra »ungarnas snack».
Dagen efter, då de voro på Formo, förstod hon för övrigt att Simon inte fått tack av sin hustru för att han haft denna gästen med sig hem.
»Ingen kan vänta att Ramborg skall bry sig stort om barn ännu», sade Ragnfrid, »hon är nätt och jämnt ur barndomen själv. Det blir nog annorlunda, när hon blir äldre.»
»Det gör väl det.» Simon och hans svärmor växlade en blick och ett helt litet leende. Nå, tänkte Kristin — ja, det var ju snart två månader efter bröllopet —.
Uppriven och orolig till sinnes som Kristin nu var, så lät hon det
gå ut över Erlend. Han njöt denna vistelse vid hustruns fädernegård
