som skulle tackat för att han ville upprätta min dotters heder —. Mången man skulle låtit mig veta det då —.
Han kom igen, friade till dig med full heder. Icke alla män hade varit så ihärdiga för att få till äkta en som redan var — redan var — det som du var den gången.»
»Det tänker jag ingen man hade vågat säga till eder —»
»Det är icke kallt stål Erlend någonsin har fruktat —.» Lavrans blev outsägligt trött i ansiktet med ens, hans röst sjönk, död och klanglös. Men så började han igen, stilla och starkt:
»Så illa som detta är, Kristin — värst tycks det mig att du säger det nu, då han är din husbonde och far till sönerna dina —.
— Är det så som du säger, då visste du det värsta om honom, innan du trotsade dig till att få komma i hjonelag med honom. Han var dock villig att köpa dig så dyrt som om du varit en ärlig mö. Mycken frihet till att råda och styra har han unnat dig — så får du böta din synd, därigenom att du ställer med förstånd och bättrar vad som brister Erlend i försiktighet — det är du skyldig Gud och dina barn.
Själv har jag sagt, och andra ha sagt detsamma — att Erlend tycktes icke duga till annat än att locka kvinnfolk. Du också har skuld i att slikt blev sagt — det har du nu själv vittnat. Sedan har han visat att han dugde dock till annat också — mannen din har vunnit sig ett gott namn genom mod och raskhet i härfärd. Det är ej ringa vinning för dina söner att fadern fått rykte för djärvhet och vapenduglighet. Att han var — oförståndig — det måste du veta bäst av oss alla. Bäst gottgör du din vanära, om du hedrar och hjälper den husbonde du själv har valt dig —»
Kristin hade lutat sig ned över sitt knä med huvudet i händerna. Nu såg hon upp, blek och förtvivlad:
»Grymt var det av mig att säga eder detta. Åh — Simon bad mig, det var det enda han bad mig om, att jag skulle skona er för att få veta det värsta —»
»Simon bad dig skona mig —.» Hon hörde smärtan i hans röst. Och hon förstod att det var också grymt av henne att säga honom att en främmande hade förstått att hon kunde behöva påminnas om att skona sin far.
Då satte Lavrans sig ned bredvid henne, tog hennes ena hand mellan sina båda och lade den på sitt knä:
»Grymt var det, Kristin min», sade han milt och sorgset. »God är du mot alla, barnet mitt goda, men jag har märkt det förr också att du kan vara grym mot dem du har alltför kära. För Jesu skull, Kristin, skona mig för detta, att jag skall behöva vara så rädd för din skull. Att detta obändiga sinne skall bringa mera sorg över dig och de dina. Du sliter som en fåle, det första den blir bunden vid spiltan, där du är bunden med hjärterötterna.»
Snyftande sjönk hon intill honom, och fadern slöt henne tätt och
