Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/438

Den här sidan har korrekturlästs

mig den bästa död, då jag var ung, att stupa på valplatsen. Men en syndig man kan väl tarva sotsängen — dock kan jag icke förnimma att min själ får mera växt, för det jag nu ligger här längre.»

Pojken blev då döpt nästa söndag och fick sin morfars namn. Kristin och Erlend blevo mycket klandrade för detta ute i bygderna, fastän Lavrans Björgulfson sade till alla som kommo att han hade önskat det, han ville icke ha en hedning i sitt hus, när döden stod för dörren.

Lavrans började nu oroa sig för att hans död skulle inträffa mitt i våranden, till stor olägenhet för de många som gärna ville hedra hans likfärd genom att vara med i följet. Men fjorton dagar efter barnets dop kom Erlend in till Kristin i den gamla vävstugan, där hon legat sedan förlossningen. Det var sent på morgonen, över dagvardstiden; hon låg ännu, ty gossen hade varit orolig. Erlend var starkt upprörd, han sade stilla och ömt att nu måste hon stiga upp och gå in till sin far. Lavrans hade haft några förfärligt svåra anfall av hjärtkramp vid dagningen och sedan länge legat medvetslös. Nu var Sira Eirik hos honom och hade nyss hört hans skriftermål.

Det var femte dagen efter Halvardsmässan. Det regnade ihållande och stilla. Då Kristin kom ut på tunet, kände hon i den milda sunnanfläkten mullångan från nyplöjda och gödslade åkrar. Bygden låg brun under vårregnet, luften blånade mellan de höga fjällen, dimman drev halvvägs uppåt sluttningarna. Det pinglade av småskällor från dungarna utmed den vattenrika, grå älven — getflocken hade sluppit ut och gick och nafsade på de knoppfyllda kvistarna. Det var sådant väder som alltid hade glatt hennes fars hjärta — slut på vinter och köld för folk och kreatur, hjordarna utsläppta ur trånga, mörka ladugårdar med knappt foder.

Hon såg genast på faderns ansikte att nu var döden mycket nära. Han var snövit runt kring näsvingarna, blåaktig om läpparna och kring de stora ögonen, håret hade delat sig och låg i fuktiga länkar kring den breda pannan, där svetten pärlade. Men han var vid fullt medvetande nu och talade klart, om än långsamt och med svag röst.

Husfolket gick fram till hans läger, en i sänder, Lavrans tog dem alla i hand, tackade dem för att de tjänat honom, sade dem farväl och bad om tillgift, om han någon gång skulle ha på något vis förbrutit sig mot dem, han bad dem också ihågkomma hans själ med en förbön. Så tog han avsked av sina fränder. Döttrarna bad han böja sig ned, så att han kunde kyssa dem, han nedkallade Guds och alla helgons välsignelse över dem. De gräto bittert båda två, och den unga Ramborg kastade sig i systerns famn. Slutna till varandra, gingo de två Lavransdöttrarna bort till sin plats vid bäddens fotända, och den yngsta fortfor att gråta vid Kristins bröst.


430