Fadern tycktes henne outsägligt skön, där han låg i vaxljusskenet med det gyllenbleka ansiktet blottat. De hade vikit undan svetteduken, för att den ej skulle bli nedsolkad av de många som kommo och ville se den döde. Sira Eirik och sockenprästen från Kvam sjöngo över honom — den senare hade kommit upp på kvällen för att säga Lavrans ett sista farväl men hade ej funnit honom vid liv.
Redan nästa dag började gästerna rida in på gården, och nu måste Kristin av hänsyn för det passande lägga sig till sängs, eftersom hon ännu ej var kyrktagen. Nu var det hon som fick sin barnsäng redd med sidentäcken och husets finaste kuddar. Vaggan från Formo lånades hem; där låg nu Lavrans den yngre, och alla dar gick folk in och ut för att se på henne och barnet.
Faderns lik fortfor att hålla sig vackert, hörde hon — det hade endast gulnat något mera. Och ingen hade sett så många ljus bäras till död mans bår.
Femte dagen började gravölet, det var övermåttan präktigt på alla sätt — det fanns mer än hundra främmande hästar vid gården och på Laugarbru, också på Formo låg det gäster. Sjunde dagen skiftades arvet i enighet och vänskap — Lavrans hade själv ordnat allt, innan han dog, och alla följde noggrant hans önskningar.
Nästa dag skulle liket, som nu stod i Olavskyrkan, föras ut på sin färd till Hamar.
Kvällen före — det var snarare fram på natten — kom Ragnfrid i arenstugan, där dottern låg med sitt barn. Husfrun var mycket trött, men anletet var klart och stilla. Hon bad tjänarinnan gå ut:
»Fullt är här i alla hus, men I finnen väl en vrå; jag har lust att vaka själv över min dotter, denna sista natten jag är på min gård.»
Hon tog barnet ur Kristins armar, bar det bort till eldstaden och skötte om det för natten.
»Underligt månde det vara för er, mor, att flytta bort från denna gård, där I levat med min far alla dessa år», sade Kristin. »Jag förstår näppeligen att I mäkten göra det.»
»Jag mäktade nog mycket mindre att gå här», svarade Ragnfrid och vaggade liten Lavrans i sin famn, »utan att se din far vandra mellan husen.»
»Du har aldrig hört hur det bar till att vi flyttade hit till dalen och kommo att bo här», fortsatte hon om en stund. »Den tid då det kom bud att Ivar, min far, väntades draga sin sista suck, var jag oför till att rida; Lavrans måste färdas norrut allena. Jag minns det var så härligt väder den kvällen han drog åstad — han red helst särla när det var svalt, redan på den tiden, så ville han nu till Oslo på aftonen — det var strax före midsommar. Jag följde honom upp till det stället där vägen från gården skär kyrkvägen —
432
