Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/442

Den här sidan har korrekturlästs

tern, rörde vid den tjocka, guldbruna flätan, som hängde ned mellan de vita brösten:

»Far din sporde mig så ofta om håret ditt var lika stort och fagert. Det var slik glädje för honom att du icke miste din fägring genom de många barnen du fick. Han gladde sig mycket över dig de sista åren, att du blivit en så duglig kvinna och stod frisk och vän med alla de fagra småsönerna omkring dig.»

Kristin sväljde gråten ett par gånger.

»Med mig, mor, talade han ofta om det att I haden varit den bästa hustru — han sade, det skulle jag säga eder —» Hon teg förlägen, och Ragnfrid log stilla.

»Lavrans kunde nu vetat han tarvade icke att låta någon bära fram ord om hans godvilja mot mig.» Hon strök över barnets huvud och dotterns hand, som höll om den lille. »Men kanhända han ville —. Det är icke så, Kristin min, att jag någonsin missunnat dig din fars kärlek. Rätt och rimligt är det att du älskat honom mera än du älskat mig. Du var så söt och frid en liten mö — jag fäste mig ej nog vid att Gud lät mig behålla dig. Men jag tänkte alltid mera på det som jag hade mist än på det jag ägde —.»

Ragnfrid satte sig på sängkanten:

»De hade andra sedvänjor på Skog än hemma hos oss. Jag kan ej minnas att min far någonsin kysst mig — han kysste min mor, när hon låg på likstrå. Mor kysste Gudrun i mässan, för det hon stod henne närmast, så kysste min syster mig — eljest brukade vi aldrig slikt hos oss —.

På Skog hade de den seden att när vi kommo från kyrkan och hade tagit corpus domini och vi stego av hästarna hemma på tunet, då kysste herr Björgulf sina söner och mig på kinden, men vi kysste hans hand. Sedan kysste alla äkta makar varandra, och så togo vi allt husfolket i hand — de som varit med till mässan — och alla önskade varandra nytta av den heliga måltiden. De plägade ofta kyssa sin far på handen, Lavrans och Åsmund, när han gav dem gåvor och slikt. När han eller Inga kom in, reste sönerna sig alltid och stodo, tills de blevo tillsagda att sitta ned. Detta tycktes mig först vara narrseder och utländskt väsen —.

Sedan, under de åren jag levde med din far, då vi miste alla sönerna våra, och alla de åren då vi ledo så stor ängslan och sorg för Ulvhild vår — då var det gott för mig att Lavrans var så uppfostrad — till att följa blidare och kärligare seder.»

Om en stund sade Kristin sakta:

»Far har aldrig sett Sigurd då?»

»Nej», svarade Ragnfrid lika stilla. »Jag såg honom icke, dan han levde, jag heller.»

Kristin låg tyst en stund, så sade hon:

»Likväl, ovän mor, så tyckes mig, I haven dock haft mycket gott i ert liv —.»


434