Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/452

Den här sidan har korrekturlästs

Dansringen bröts om en stund. Äldre folk slog sig ned vid dryckesvarorna, men ungdomen fortfor att sjunga och leka ute på golvet. Erlend kom bort till eldstaden tillsammans med några äldre män, men han förde ännu fru Sunniva vid handen, liksom utan att tänka på det. Männen satte sig ned nära elden, det blev ej plats för fru Sunniva, men hon stod kvar framför Erlend och åt valnötter, som han knäckte med fingrarna åt henne.

»Du är en ohövisk man, Erlend», säger hon med ens. »Du sitter, och här skall jag stå framför dig —»

»Sitt du!» sade Erlend skrattande och ryckte henne ned på sitt knä. Hon gjorde motstånd, skrattade och ropade på husfrun — såg hon då inte hur mannen for fram med henne!

»Det gör Erlend för att han är god», svarade Kristin leende. »Aldrig stryker kattan min sig mot hans ben utan att han skall ta och lägge henne i sitt knä.»

Erlend och fru Sunniva blevo sittande som förut och låtsade om ingenting, men de hade rodnat båda två. Han höll ena armen löst kring henne, som om han knappt märkte att hon satt där, medan han och herrarna åter talade om denna ovänskapen mellan Erling Vidkunsson och Pål kansler, som folk tänkte så mycket på. Erlend sade att Pål Bårdsson visade då sitt sinnelag mot Erling mången gång riktigt käringaktigt — här kunde de höra och döma:

I fjor somras hade en av de unga sönerna från Finnen kommit in till hövdingmötet för att gå kungen tillhanda. Nu var denna stackars bygdemannen så ivrig att lägga sig till med hirdskick och hovmannalater, så skulle han då också pryda sitt tal med svenska ord — franska var det, när jag var ung, men nu är det svenska — så frågar pojken en dag några andra vad tråkigt betyder på norskt mål. Herr Pål hör det och säger: »Tråkig, frände, det är sådan som fru Elin, herr Erlings, är det.» Pojken från Finnen tror nu det betyder fager eller hövisk, för det är hon ju, och han, stackare, hade väl ej haft vidare tillfälle att höra frun tala. Men en dag möter Erling honom i trappan utanför hallen, och han stannar och talar vänligt till den unge, frågar hur han trivs i staden och dylikt och ber honom hälsa sin far. Pojken tackar och säger att det nog blir den största glädje för hans far, när han kommer hem med hälsningar »från eder, käre herre, och från eder tråkiga fru». Därvid ger Erling honom en kraftig smäll på örat, så pojken tumlar baklänges ner tre, fyra steg, till en man tar emot honom i sina armar. Nu blev det uppståndelse, folk kommer till, och saken blir uppklarad. Erling var rasande — han blev ju till ett åtlöje — men han låtsade om ingenting. Och allt vad kanslern anmärkte om det, var att han skrattade och sade han borde hellre ha sagt att tråkig, det var som drotsen var — så hade väl pojken ej kunnat missförstå det.