Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/461

Den här sidan har korrekturlästs

Några nätter senare hade de flesta på Husaby kommit i säng något druckna och mycket övermätta, ty det var sista dagarna innan fastan gick in, de sovo därför tungt. Men frampå natten vaknade lill-Lavrans inne i sängen hos föräldrarna, skrek och bråkade i halvsömnen för att få komma till moderns bröst. Men det var nu den tiden då han skulle avvänjas. Erlend vaknade, grymtade förargad, men tog pojken, gav honom mjölk ur en kopp, som stod på trappsteget till sängen, och lade honom därpå ned på sin andra sida.

Kristin var långt inne i sömnyrsel igen när hon kände att Erlend satte sig upp i sängen. Halvvaken frågade hon vad det var — han tystade på henne med en röst som hon ej kände igen. Ljudlöst gled han upp ur sängen, hon märkte att han tog på sig några plagg, men då hon reste sig på armbågen, tryckte han ned henne mot kuddarna igen med ena handen, medan han sträckte sig in och tog sitt svärd, som hängde över huvudgärden.

Han rörde sig tyst som ett lodjur, men hon förstod att han gick till stegen, som förde upp till Margrets bur över förstugan.

Ett ögonblick låg hon alldeles maktlös av ångest — så satte hon sig upp, fann sitt linntyg och sin klänning och letade i mörkret efter sina skor på golvet framför sängen.

I detsamma genljöd ett kvinnoskrik uppe från loftet — det måste höras över hela gården. Erlends röst ropade ett ord eller två — så hörde hon rassel av svärd, som möttes, och tramp av fötter däruppe — så ljudet av ett vapen, som föll i golvet, och Margret, som skrek och skrek.

Kristin knäböjde nedhukad vid härden — krafsade undan den heta askan med bara händerna och blåste på glöden. När hon fått eld på torrvedstickan och lyfte den i sina darrande händer, såg hon Erlend uppe i mörkret — han hoppade ned utan att bry sig om stegen, svärdet bar han naket i handen — han sprang ut genom förstudörren.

På alla håll i mörkret tittade pojkarnas huvuden fram. Hon gick till norra sängen, där de tre äldsta sovo, bad dem lägga sig ned och stängde igen dörren. Ivar och Skule, som satt sig upp bort på bänken och rädda och förvirrade blinkade mot ljuset, sade hon åt att krypa in i husbondsängen och stängde in också dem. Så tände hon ett ljus och gick ut på tunet.

Det regnade — ett ögonblick, medan hennes ljus speglade sig i den blankvåta halkan, såg hon det stod fullt med folk utanför dörren till nästa hus — borgstugan, där Erlends huskarlar sovo. Så blåste hennes ljus ut — ett ögonblick var det kolsvart natt — men så kom en lykta från borgstugan, Ulv Haldorsson bar den.

Han lutade sig ned över en mörk kropp, som låg hopsjunken på den våta issörjan. Kristin föll på knä och tog med händerna på mannen — det var ung Håkon från Gimsar, han var sanslös eller död.

453