nordanfjälls besked om sakerna, sådana som Ulv såg dem. Kristin hade mycket emot denne man; hon kände honom ej, men hon kände hans syster, Helga Saksesdotter, som var gift med Gyrd Darre på Dyfrin. Hon var vacker men mycket högmodig, och Simon tyckte ej om henne, fastän Ramborg kom gott överens med henne. Litet fram i fastan kom det brev till sysslomännen att Ulv Saksesson skulle lysas fredlös på tingen, men då hade han redan seglat från landet mitt i vintertiden.
Denna vår bodde Erlend och Kristin i sin gård i staden över
påsken och hade det minsta barnet, Munan, med sig, för det fanns en
syster i Bakke kloster som var så duktig läkekvinna att alla sjuka
barn hon fick hand om blevo friska, om det icke var Guds vilja att
de skulle dö.
En dag strax efter helgen kom Kristin hem från klostret med den lille. Svennen och tärnan som hade följt med henne stannade kvar inne i rummet. Erlend var ensam därinne, han låg på en av bänkarna. När svennen gått ut och kvinnorna lagt av sig kapporna — Kristin satt vid elden med barnet, och tärnan värmde någon olja, som de hade fått av nunnan — frågade Erlend, där han låg, vad syster Ragnhild hade sagt om barnet. Kristin gav korta svar, medan hon löste upp lindan, till sist svarade hon inte.
»Är det så illa med svennen, Kristin, att du icke vill säga det?» frågade han och lät litet otålig i tonen.
»Du har sport om detta förut, Erlend», svarade hustrun kyligt, »och jag har redogjort för det många gånger. Men när du icke frågar så mycket efter barnet att du minns det från den ena dagen till den andra —»
»Det har hänt mig också det, Kristin», sade Erlend, han reste sig och kom bort till henne, »att jag har fått svara dig både två och tre gånger, på det som du själv hade sport mig om, för du gitte icke minnas vad jag svarade —»
»Det var visst icke om så stora ting som barnens hälsa», sade hon som förut.
»Icke var det om småtidender heller — nu i vinter; mig lågo de tungt på sinnet.»
»Det är icke sant, Erlend. Det är år och natt sedan du talade med mig om de saker som lågo dig mest om hjärtat —»
»Gå ut du, Signe», sade Erlend till tärnan. Han hade blivit röd i pannan. Han vände sig till hustrun: »Jag förstår vad du syftar på. Om det vill jag nu icke tala med dig, så att din tärna hör det — om du än är så god vän med henne att du räknar för intet om hon är med, när du yppar träta med din husbonde och säger att jag ljuger —»
»Till sist lär man sig deras seder som man delar bo med», sade Kristin kort.
