»Det är icke gott att veta vad du menar. Aldrig har jag talat omilt med dig, så att främmande hört det, eller glömt att visa dig heder och aktning inför vårt tjänstefolk.»
Kristin brast ut i ett underligt bittert och skälvande skratt:
»Du glömmer lätt, Erlend! I alla dessa år har Ulv Haldorsson levat hos oss. Minns du då du lät honom och Haftor följa mig till dig i sovloftet hos Brynhild i Oslo?»
Erlend sjönk ned på bänken — stirrade på sin hustru med halvöppen mun. Men hon fortfor:
»Det har icke hänt mycket på Husaby — eller annorstädes — av slikt som är ohöviskt och vanhederligt, som du tänkt på att dölja för dina tjänare — om det så var till skam för dig själv eller för din hustru —»
Erlend satt som förut och såg förfärad på henne.
»Minns du första vintern vi voro gifta — jag gick med Nåkkve, det var så att det kunde falla sig svårt nog för mig att kräva lydnad och heder av mitt husfolk — minns du hur du stödde mig —? Minns du när din fosterfar gästade oss med främmande fruar och tärnor och svenner, och vårt eget folk satt till bords med oss — minns du att Munan drog av mig var klut jag kunde skylt mig med, och du satt tyst och tordes icke stoppa honom munnen till —»
»Jesus! Har du gått och gömt på detta i femton år! Så slog han upp ögonen mot henne — de tycktes så underligt ljusblå i blicken, och hans röst var svag och hjälplös. »Likväl, Kristin min — tyckes det mig icke vara någonting emot det att vi två säga varandra ovänliga och beska ord —»
»Nej», sade Kristin, »det skar också värre i mitt hjärta den gången vid julgillet, då du skällde ut mig, för att jag kastat min kappa över Margret — och fruar ur tre fylken stodo omkring och hörde på —»
Erlend svarade ej.
»Likaväl lastar du mig, för att det gick som det gick med Margret — var gång jag försökte rätta henne med ett ord, så lopp hon till dig, och du bjöd mig med ovänliga ord att jag skulle låta mön vara i fred — hon var din och icke min —»
»Lastat dig — har jag icke» svarade Erlend mödosamt, han kämpade hårt för att behärska sig. »Hade ett av våra barn varit en dotter, så hade du väl lättare förstått att slikt som detta med dottern min — det stinger genom fadern intill märgen —»
»Jag trodde jag visade dig i fjor våras att jag förstod», sade hustrun sakta. »Jag behövde väl endast minnas min egen far —»
»Likaväl», sade Erland lugnt som förut, »så var detta värre. Jag var ogift sven. Den mannen — var gift. Jag var icke bunden — jag var icke bunden på det sättet», rättade han sig själv, »icke så att jag aldrig kunde bli löst —»
464
