Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/473

Den här sidan har korrekturlästs

»Och likväl löste du dig icke», sade Kristin. »Minns du hur det gick till att du blev löst —?»

Erlend sprang upp och slog till henne i ansiktet. Efteråt stod han förfärad och stirrade — det blev ett rött märke på den vita kinden. Men hon satt stel och tyst med hårda ögon. Barnet hade börjat gråta förskräckt — hon vaggade det litet i famnen och vyssjade det.

»Det — det var hårt sagt, Kristin», sade mannen osäkert.

»Sist du slog mig», återtog hon lågt, »bar jag ditt barn undet mitt hjärta. Nu har du slagit mig, medan jag satt med din son i knät —»

»Ja, vi få ju dessa ungarna jämt och samt —», skrek han otåligt. De tego. Erlend började gå raskt fram och tillbaka på golvet. Hon bar in barnet i kammaren och lade det i sängen; när hon åter kom i kammardörren, stannade han framför henne:

»Jag — jag skulle ej ha slagit dig, Kristin min. Jag önskar jag icke gjort det — jag kommer väl att få ångra det lika länge som förra gången. Men du — har låtit mig höra förr att du tycker jag glömmer alltför lätt. Men du glömmer ingenting — ingen orätt jag gjort dig. Jag har då försökt — försökt att vara dig en god husbonde, men det tyckes dig väl icke värt att minnas. Du — du är fager, Kristin —» han såg efter henne, då hon gick förbi honom.

Åh, husfruns stilla och värdiga later voro lika fagra som ungmöns smidiga behag. Hon var bredare över barmen och höfterna, men också högväxtare; hon höll sig rak, och halsen bar det lilla runda huvudet lika stolt och vackert. Det bleka, slutna ansiktet med de stora mörkgrå ögonen eggade och hetsade honom lika mycket som det runda, rosenröda barnansiktet hade eggat och hetsat hans oroliga sinne med sin förunderliga ro. Han gick bort och tog hennes hand:

»För mig, Kristin, blir du alla dagar den fagraste av alla kvinnor och den käraste —»

Hon lät honom hålla handen, men besvarade inte tryckningen. Och han slängde den från sig; häftigheten fick makt med honom igen:

»Glömt säger du jag har. Det är väl ej alltid den största synden det — att glömma. Jag har aldrig betett mig som någon from man, men jag minns vad jag lärde av Sira Jon, när jag var barn, och Guds tjänare ha påmint mig om det sedan. Synd är det att ruva över och minnas de synder vi skriftat för prästen och bötat inför Gud och fått hans förlåtelse för av prästens hand och mun. Och icke är det av fromhet, Kristin, som du alltid river upp dessa våra gamla synder, men du vill hålla kniven mot mig var gång jag gör dig emot —»

Han gick från henne och kom tillbaka:

»Härsklysten —. Gud vet att jag älskar dig, Kristin — fastän jag ser att du är härsklysten, och aldrig har du tillgivit mig att jag

30—492523. Undset, Kristin Eavransdotter.465