Detta fortfor en vecka. Då kom Erlend hem till sitt en kväll, sedan han varit ett ärende upp till Hangrar, och fick veta att Kristin hade ridit hem till Husaby på morgonen.
Det hade han redan klart för sig att aldrig hade en man haft mindre fröjd av en synd än han hade av denna sin historia med Sunniva Olavsdotter. Han var så hjärtans utled på den vansinniga människan — kände avsmak medan han lekte och smekte. Vårdslös hade han också varit — det var väl ute över både stad och landsbygd att han varit nattgäst i Bårds hus — inte var Sunniva värd att han fläckade sitt rykte för hennes skull. Ibland hade han också tänkt på att det kunde draga följder efter sig — en man hade kvinnan ju, sådan han nu var, halvgammal och sjuklig, det var synd om Bård, som var gift med en sådan vild och vettlös kvinna, Erlend var väl knappast den förste som trätt mannens ära för när. Och Haftor — men han hade ej kommit ihåg, när han inlät sig med Sunniva, att hon var Haftors syster, det mindes han först när det var för sent. Det var så illa som det kunde vara — och nu förstod han att Kristin visste det.
Hon kunde nu väl inte falla på att göra sak av det inför ärkebiskopen, kräva tillstånd att flytta från honom. Hon hade Jörundgård att ta sin tillflykt till — men det var omöjligt för henne att färdas över fjället vid denna årstid, alldeles omöjligt om hon ville ha de små barnen med, och Kristin reste icke från dem. Nej, hon kunde ej fara på skepp heller med Munan och Lavrans så tidigt på våren, tröstade han sig. Åh, men det skulle vara olikt Kristin att kräva ärkebiskopens hjälp mot honom — nog för hon hade grund till det — men han skulle frivilligt avstå från den gemensamma sängen — tills hon märkte att hans ånger var uppriktig. Kristin kunde aldrig vilja låta detta bli en offentlig rättssak. Men han förstod ju att det var en försvarlig tid sedan han verkligen vetat om sin hustru vad hon kunde göra eller icke göra.
Han låg om natten i sin egen säng och tänkte hit och dit. Det gick upp för honom att han hade ställt till ännu mera vanvettigt för sig än han först förstått — när han inlät sig på detta eländiga äventyr, nu medan han stod mitt uppe i det mest ödesdigra förehavande.
Han svor över sig själv, som ännu var en sådan narr åt sin hustru att hon kunnat driva honom till detta. Han svor över Kristin och Sunniva. I djävulens namn, han var då inte mer kvinnokär än andra män — hade snarare haft med färre att skaffa än de flesta andra som han visste om. Men det var som om den lede själv ställde till det åt honom, han kunde inte komma vid en kvinna utan att strax stå i ett träsk upp under armarna —.
Nu skulle det vara slut. Gud vare lovad och prisad för att han hade annat å bane. Snart, snart så fick han väl fru Ingeborgs brev. Ja kvinnohistorier slapp han inte i denna saken heller, men det
470
