för, och dit upp var det bara en lös stege och en lucka från klädesburen. Den stod öppen, ty Erlend var uppe på vapenloftet.
Kristin bar ut den pälskappa som Erlend ville ha med på sjöresan och skakade den ute på svalen, Då märkte hon dånet av en stor ryttarskara, och i detsamma såg hon folk rida ut ur skogen på Gauldalsvägen. I nästa sekund stod Erlend vid hennes sida:
»Var det så, sade du, Kristin, att elden slocknade i eldhuset i morse?»
»Ja, Gudrid välte sodkättilen, vi måste låna eld hos Sira Eiliv —»
Erlend såg bort till prästhuset:
»Nej, han får icke bli inblandad i detta. Gaute», ropade han dämpat ned till pojken, som dröjde under bursvalen, lyfte på den ena räfsan efter den andra och tycktes ha föga lust att gå med i höbärgningen. »Kom hit upp i trappan — icke längre, eljes kunna de se dig.»
Kristin stirrade på sin man. Sådan hade hon ej sett honom förr — det spända, vakna lugnet i hans röst, i ansiktet, medan han spejade söderut mot vägen — över hela hans långa, smidiga gestalt, då han sprang in på loftet och strax efteråt kom tillbaka med en flat packe, insydd i lärft. Han gav den åt gossen:
»Göm den inne vid barmen — och hör noga på vad jag säger dig. Du måste skaffa undan dessa brev — det gäller mera än du kan förstå, Gaute min. Tag din räfsa över axeln och gå lugnt ned över gärdet, tills du kommer till aldungarna. Håll dig mellan buskarna ned till skogen — du är hemmastadd där, det vet jag — smyg dig genom de tätaste snåren hela vägen över till Skjoldvirkstad. Se dig väl för om det är lugnt på gården. Spörjer du tecken till oro eller främmande folk i närheten, så göm dig. Men är du viss på att det är lugnt, så gå ned och giv det där åt Ulv, om han är hemma. Men kan du icke få lägga breven i hans hand, medan du är viss om att ingen är i närheten, så bränn dem, så snart det låter sig göra. Men se noga till att både skrift och sigill bli alldeles förstörda, och att det icke kommer i annan mans våld än Ulvs. Gud hjälpe oss, sonen min — det är stora ting att lägga en tio vintrars pilt i händerna, många goda mäns liv och välfärd — förstår du att det gäller mycket, Gaute?»
»Ja, far. Jag har förstått allt som I sagt mig.» Gaute lyfte sitt lilla ljusa, allvarliga ansikte där i trappan.
»Säg åt Isak, om icke Ulv är hemma, att han skall rida raka vägen till Hevne och färdas hela natten — och säga till dem han vet att jag tror det har blåst upp motvind, och jag fruktar det brukats galdran mot min färd. Förstår du?»
»Ja, far. Jag minns allt I sagt mig.»
»Gå då, Gud skydde dig, sonen min.»
Erlend sprang upp på riddarloftet, ville släppa ned luckan, men Kristin var redan halvvägs genom hålet. Han väntade tills hon
474
