kunna läsa skrivet, innan du löper på nattgästning med lönnbrev i brokbältet. — Spörj du Bård där vem som varskott oss att du for med svek mot din konung, som du svurit trohet och tagit sysslan i förläning av —»
Ofrivilligt förde Erlend ena handen upp mot bröstet — ett ögonblick såg han på sin hustru, och blodrodnaden sköljde mörk över hans ansikte. Då sprang Kristin fram och kastade armarna om hans hals. Erlend såg ned i hennes ansikte — han såg intet i det utom kärlek.
»Erlend — min make!»
Fogden hade dittills hållit sig nästan alldeles tyst. Nu gick han bort till de två och sade med dämpad röst:
»Kära husfru — kanske det vore bäst om I togen barnen och tjänstekvinnorna med eder in i frustugan och stannade där, så länge vi äro kvar vid gården.»
Erlend släppte sin hustru med en sista tryckning av armen kring hennes skuldra:
»Det är bäst, Kristin, min egen — gör som herr Bård råder, du.»
Kristin höjde sig på tå och bjöd honom sin mun. Så gick hon ut på tunet. Och ur den förvirrade folkskaran samlade hon sina barn och tjänarinnorna, fick dem med sig in i lillstugan — annan frustuga fanns ej på Husaby.
I flera timmar sutto de där, och husfruns lugn och fattning höll den skrämda skaran någorlunda i tygel. Så kom Erlend in, vapenlös och resklädd. Två främmande svenner blevo stående nere vid dörren.
Han tog de äldsta sönerna i hand och lyfte de minsta i sina armar, medan han frågade var Gaute var: »— men du får hälsa honom, Nåkkve. Han har väl strövat till skogs med bågen sin, som han plägar. Säg åt honom att han kan få den engelska fotbågen i alla fall, som jag nekade honom i söndags.»
Kristin pressade honom intill sig utan att säga något.
»När kommer du åter, Erlend, vän?» viskade hon bedjande.
»Det blir när Gud vill, hustru min.»
Hon stod kvar, kämpade för att icke falla ihop. Han brukade eljest aldrig tilltala henne annat än med hennes dopnamn, och dessa hans sista ord skakade henne in till hjärterötterna. Det var som om hon först nu fullt förstod vad som hänt.
I solbärgningen satt Kristin uppe på höjden norrom husen.
Hon hade aldrig sett himlen så röd och gyllene förr. Över åsen mitt emot låg en stor sky; den hade form som en fågelvinge, det glödde i den som järn i ässjan, det lyste klart som bärnsten. Små gyllne flingor, liknande fjädrar, lösgjorde sig och summo ut i luften. Och djupt nere på sjön i dalbottnen låg en spegelbild av him-
